Jag drev under tre års tid ett behandlingsinstitut för cp-skadade. Där och i andra sammanhang har jag mött ett mycket stort antal cp-skadade barn. Förresten har jag själv varit ett cp-skadat barn och mina föräldrar var mist lika stolta och älskvärda mot mig, som de föräldrar jag mötte, i rollen som verksamhetsansvarig, var för sina barn.
Fast jag själv är gravt cp-skadad, förvånade det mig ofta hur både kärleken och stoltheten, så uppenbart strålade mellan föräldrarna och dessa cp-skadade barn. Alla förstår ju vilket livstragedi det måste vara att få ett handikappat barn, alla rutiner som måste ändras, sjukhusbesök, förklaringar för vänner och släkt, ändrade drömmar, allt vad det orsakar. Hat, ilska och ångest borde väl vara det man kunde förvänta sig, när de rosaskimrande baby-drömmarna tvingas ner i en rullstol och måste matas, förmodligen hela livet.
Men på Mullback Institutet grät storvuxna pappor av lycka, när deras gravt skadade tre åring, lyckades rulla över från rygg till mage för första gången, eller när den lilla tonårsflicka tog sitt första steg efter veckor att förberedande träning.
Vår lille kattunge dog igår på grund av sitt medfödda hjärtfel. En omotiverad stor sorg har drabbat mig. Han var ju bara hos oss i 5 veckor. Men hans liv har ristat evighetslågor i mitt hjärta. Jag tänker på honom, ser honom, känner hans självklara och helt övertygande livsglädje i min själ.
Jag minns hur han ville upp till den store kattens matskål på det höga bordet. En dag bestämde han sig. Han satt i hallen och samlade kraft. Sedan gjorde han det. Han vågade det omöjliga språnget upp till den store kattens mat, upp på det oöverkomligt hög bordet. Han blev hängande i framtassarna på bordskanten. Han klamrade sig fast. Han visst att det var nu eller aldrig. Han kämpade sig upp, inte för att han tränade sin styrka för framtid. För vår älskade kattunge hade ingen framtid, det visste han säkert. Han kämpade sig upp på bordet, för han ville, en gång i livet, få uppleva att äta som en vuxen katt.
För visst är det så att livet handlar om att uppleva. Det är i känslan att få vara med, att få uppleva, som själv livet finns, förklaringen till alla dessa dagar, som utan de odödliga ögonblicken, kan kännas meningslösa och tomma.
Åter till de stolta föräldrarna till de cp-skadade barnen. Plötsligt insåg jag att de inte grät av glädje, för att de trodde att deras bara skulle lära sig rulla över på mage varje natt, så att de skulle slippa gå upp och vända dem. Inte grät de av lycka för att deras barn skulle lära sig gå, så de slapp dra dem i rullstol.
Nej, lyckan gällde här och nu. Glädjen för att de fick se kampen i sina barn. Lyckan i att deras barn en gång i livet fick använda sin kropp för att rulla runt eller för att ta ett steg.
Visst ville jag lyfta upp kattungen på det höga bordet. Men hade jag gjort det, hade jag tagit ifrån honom chansen att växa och uppleva. Alla behöver få kämpa för att lära känna sina begränsningar. Det är i kampen man blir stolt över sig själv, även om man är en mycket sjuk kattunge, eller ett cp-skadat barns förälder.
Klart slut Lars mullback.se
