Meny
Av alla titlar ovan är make och förälder det som betyder mest för mig. Jag är gift sedan 1998 och vi har en dotter, född 1999. Minst viktig är funktionshindrad, ändå är det förmodligen den som påverkat mina möjligheter och livsval mest på grund samhällets och medmänniskors fördomar.
Sedan mitten på 1990-talet har jag arbetat för att förändra synen på och behandlingen av neurologiskt funktionshindrade. Mina filmer i detta ämnet har blivit omtalade och har påverkat både vården och forskningen, främst för CP-skadade. Jag har också varit verksamhetschef och ägt ett behandlingsinstitut för neurologiskt funktionshindrade.
Jag förvånade mig själv 2018 med att jag kunde se vad jag själv tecknade,lustigt nog.
Jag fortsatte med olja och hittade budskap, känslor och betydelse i bilderna och i själva skapandet.
Jag är nu med i Svenska Konstnärsförbundet och är utbildad filmregissör på Dramatiska Institutet (Uniarts) och har gjort ett 50-tal filmer för TV och bio, gjort teater och skrivit ett 10-tal böcker. Jag har tilldelats ett 20-tal utmärkelser för sina kulturella insatser både i Sverige och internationellt.
Jag fick ett projektstöd av Svenska statens konstnärsnämnd för ett konstprojekt om covid-19, vilket genomfördes 2020. Se mer om det på Gallerisidan. Jag har haft en utställning på Malmö stadshus 2019 och i maj 2021 kommer en stor artikel om mig som konstnär i tidskriften ”MOOD – The Art of today” – ett internationellt konstmagasin med över 200 000 prenumeranter. Se artikeln nedan, eller länk till tidningen
Original
Numrerade och signerade Gliccée (A2)
Tryck (A3)
Vykort, olika storlekar
Sagan från 1900-talet
Han föddes med en allvarlig cerebral pares och var avsedd för samhällets mörka sida. Men förra seklets dröm om alla människors rättigheter gav honom möjlighet till ett rikt, kreativt liv.
Han rör sig ständigt och sitter på händerna för att förhindra att armarna flyger iväg. Han har en canvasduk på golvet och målar de kraftfullaste målningarna med fötterna.
– Jag vill inspirera, med mitt liv och mina konstverk, säger Lars Mullback, då Mood, the art of today, möter honom i hans fantastiska lantgård i södra Sverige, med utsikt över en sjö och den stora skogen. På väggarna hänger hans egna målningar och över 20 diplom, utmärkelser från hela världen för hans kulturella insatser.
– Jag har aldrig känt mig funktionshindrad, säger han plötsligt. Jag har alltid jämfört mig själv och jämförts med vem som helst, men jag vet självklart, om jag hade fötts några år tidigare kunde jag ha fått bo i stallet, som ett djur.
– Men jag tillhör den nutida världen och fick som första generationen funktionshindrad möjlighet till högre utbildning.
Efter 7 års akademiska studier blev han en berömd filmregissör.
– Jag har gjort långfilm och teaterpjäser, men min viktigaste film handlar om mig själv, med mig framför kameran och med mig som regissör förstås, säger Lars Mullback och skrattar.
Filmen JO, DU KAN (se den här) hat fått utmärkelsen som bästa TV-dokumentär 1996 på festivalen i Berlin.
– Det förändrade verkligen mitt liv … Men konstigt nog förstörde det min karriär.
– I västvärlden ser man cerebral pares som medicinskt obotligt. Det fick mig att acceptera att jag inte kunde äta eller klä mig själv. Men filmen handlade om konduktiv pedagogik, en pedagogisk syn på cerebral pares. Jag tränade och filmade mig själv under sexmånader och som 34 åring lärde jag mig att äta själv, jag lärde mig klä mig själv. Ja, jag blev förvånad över mig själv, att jag kunde lära mig.
– Dagen efter att filmen sändes på primetime-tv beslutade de svenska myndigheterna att förbjuda konduktiv pedagogik.
Varför?
– Det är lättare att låta funktionshindrade förbli funktionshindrade, än att ändra sjukvårdssystemet, säger Lars Mullback och tillägger. Jag kunde inte acceptera det.
Han började arbeta politiskt, ändrade lagen och startade sitt eget utbildningscenter.
– Tusentals har fått hjälp och ett lättare liv, men jag tappade min position i den svenska kulturella eliten. Ingen vågar arbeta med någon som utmanar och anklagar systemet. Så tv- och filmföretagen slutade köpa mina idéer.
– Men det var definitivt värt det, säger Lars och ler.
Är du glad? Då Mood frågar Lars Mullback om han är glad, han tittar ner, innan ansiktet lyser igen
– Mitt arbete med att ändra det svenska sjukvårdssystemet har tvingat mig att bli entreprenör, det dagliga administrativa arbetet har gjort de senaste 20 åren grå. Men sedan 2018 har jag börjat måla. Att komma tillbaka till det kreativa livet och kulturvärlden har gett mig tillbaka min verkliga lycka och livets rika färg.
– Jag inser att jag är en mycket privilegerad man. Men jag är också en självgjord man. Ingen i min familj finns i kulturvärlden. Jag har inte ärvt några stora pengar. Jag har bara utnyttjat de möjligheter som livet gav. Jag har haft tur som fått i en historisk tid, där mänskligare rättigheter och jämlikhet har varit ett politiskt mål.
– Tyvärr tycks dessa ideal blekna i vår tid. Den ideologin för människor i den privilegierade världen idag, verkar istället vara självförverkligandet. Men jag tror att självförverkligandet kommer med en bitter smak, om det kräver att vissa medmänniskor går under. Jag hatar verkligen murar, äkta och imaginära, murar byggs för att hindra människor från att förändra sina liv. Det är hemskt. Jag har försökt skildra det i mina målningar ”Jag har en dröm” och ”Vår stolta historia”.
Är ditt konstnärliga arbete en fortsättning på din kamp för att göra världen till en bättre plats?
– Nej, svarar Lars Mullback snabbt, jag tycker att världen är tillräckligt bra, åtminstone för mig. Jag är lyckligt gift och vi har en dotter. Det hoppas jag kan ses i min konst också. Fåglar, ljusa färger och natur representerar lycka och skönheten som gör världen värt att leva, för mig. Inte kampen för rättvisa och för de mindre lyckliga. Den kampen är något vi bara måste göra för vårt samvete, för vi är människor. Konsten, vår kultur, gör livet värt att leva. Titta på min konst. Jag hoppas att det får dig att känna, tänka och njuta.
Bild 1:
Minnen är fågeln Phoenix
80x60cm olja på linneduk
Bild 2:
Största av allt 60x80cm (4st30x40cm) Olja på duk
Bild 3:
Avrättning eller uppståndelse 100x150cm Olja på duk och
5 tum naglar
Bild 4:
Jag har en dröm (en polis och Narcissos istället för hjältarna
Malala, Gandhi och King) 150x100cm Olja på duk
Bild 5:
Vår stolta historia (Colosseum och Europaparlamentet) 80x60cm Olja på duk
Studier:
Filmregissering, Uniarts Stockholm
Kulturvetenskap och dramapedagogik, Göteborgs universitet
Konst (måleri) utbildning, Folkuniversitetet, Göteborg
Utställningar:
Malmö stadshus 2019
Art Mullback, Göteborg 2020
Corona-projektet, för den svenska Konstnärsnämnden
Sagan från 1900-talet
Han föddes med en allvarlig cerebral pares och var avsedd för samhällets mörka sida. Men förra seklets dröm om alla människors rättigheter gav honom möjlighet till ett rikt, kreativt liv.
Han rör sig ständigt och sitter på händerna för att förhindra att armarna flyger iväg. Han har en canvasduk på golvet och målar de kraftfullaste målningarna med fötterna.
– Jag vill inspirera, med mitt liv och mina konstverk, säger Lars Mullback, då Mood, the art of today, möter honom i hans fantastiska lantgård i södra Sverige, med utsikt över en sjö och den stora skogen. På väggarna hänger hans egna målningar och över 20 diplom, utmärkelser från hela världen för hans kulturella insatser.
– Jag har aldrig känt mig funktionshindrad, säger han plötsligt. Jag har alltid jämfört mig själv och jämförts med vem som helst, men jag vet självklart, om jag hade fötts några år tidigare kunde jag ha fått bo i stallet, som ett djur.
– Men jag tillhör den nutida världen och fick som första generationen funktionshindrad möjlighet till högre utbildning.
Efter 7 års akademiska studier blev han en berömd filmregissör.
– Jag har gjort långfilm och teaterpjäser, men min viktigaste film handlar om mig själv, med mig framför kameran och med mig som regissör förstås, säger Lars Mullback och skrattar.
Filmen JO, DU KAN (se den här) hat fått utmärkelsen som bästa TV-dokumentär 1996 på festivalen i Berlin.
– Det förändrade verkligen mitt liv … Men konstigt nog förstörde det min karriär.
– I västvärlden ser man cerebral pares som medicinskt obotligt. Det fick mig att acceptera att jag inte kunde äta eller klä mig själv. Men filmen handlade om konduktiv pedagogik, en pedagogisk syn på cerebral pares. Jag tränade och filmade mig själv under sexmånader och som 34 åring lärde jag mig att äta själv, jag lärde mig klä mig själv. Ja, jag blev förvånad över mig själv, att jag kunde lära mig.
– Dagen efter att filmen sändes på primetime-tv beslutade de svenska myndigheterna att förbjuda konduktiv pedagogik.
Varför?
– Det är lättare att låta funktionshindrade förbli funktionshindrade, än att ändra sjukvårdssystemet, säger Lars Mullback och tillägger. Jag kunde inte acceptera det.
Han började arbeta politiskt, ändrade lagen och startade sitt eget utbildningscenter.
– Tusentals har fått hjälp och ett lättare liv, men jag tappade min position i den svenska kulturella eliten. Ingen vågar arbeta med någon som utmanar och anklagar systemet. Så tv- och filmföretagen slutade köpa mina idéer.
– Men det var definitivt värt det, säger Lars och ler.
Är du glad? Då Mood frågar Lars Mullback om han är glad, han tittar ner, innan ansiktet lyser igen
– Mitt arbete med att ändra det svenska sjukvårdssystemet har tvingat mig att bli entreprenör, det dagliga administrativa arbetet har gjort de senaste 20 åren grå. Men sedan 2018 har jag börjat måla. Att komma tillbaka till det kreativa livet och kulturvärlden har gett mig tillbaka min verkliga lycka och livets rika färg.
– Jag inser att jag är en mycket privilegerad man. Men jag är också en självgjord man. Ingen i min familj finns i kulturvärlden. Jag har inte ärvt några stora pengar. Jag har bara utnyttjat de möjligheter som livet gav. Jag har haft tur som fått i en historisk tid, där mänskligare rättigheter och jämlikhet har varit ett politiskt mål.
– Tyvärr tycks dessa ideal blekna i vår tid. Den ideologin för människor i den privilegierade världen idag, verkar istället vara självförverkligandet. Men jag tror att självförverkligandet kommer med en bitter smak, om det kräver att vissa medmänniskor går under. Jag hatar verkligen murar, äkta och imaginära, murar byggs för att hindra människor från att förändra sina liv. Det är hemskt. Jag har försökt skildra det i mina målningar ”Jag har en dröm” och ”Vår stolta historia”.
Är ditt konstnärliga arbete en fortsättning på din kamp för att göra världen till en bättre plats?
– Nej, svarar Lars Mullback snabbt, jag tycker att världen är tillräckligt bra, åtminstone för mig. Jag är lyckligt gift och vi har en dotter. Det hoppas jag kan ses i min konst också. Fåglar, ljusa färger och natur representerar lycka och skönheten som gör världen värt att leva, för mig. Inte kampen för rättvisa och för de mindre lyckliga. Den kampen är något vi bara måste göra för vårt samvete, för vi är människor. Konsten, vår kultur, gör livet värt att leva. Titta på min konst. Jag hoppas att det får dig att känna, tänka och njuta.
Bild 1:
Minnen är fågeln Phoenix
80x60cm olja på linneduk
Bild 2:
Största av allt 60x80cm (4st30x40cm) Olja på duk
Bild 3:
Avrättning eller uppståndelse 100x150cm Olja på duk och
5 tum naglar
Bild 4:
Jag har en dröm (en polis och Narcissos istället för hjältarna
Malala, Gandhi och King) 150x100cm Olja på duk
Bild 5:
Vår stolta historia (Colosseum och Europaparlamentet) 80x60cm Olja på duk
Studier:
Filmregissering, Uniarts Stockholm
Kulturvetenskap och dramapedagogik, Göteborgs universitet
Konst (måleri) utbildning, Folkuniversitetet, Göteborg
Utställningar:
Malmö stadshus 2019
Art Mullback, Göteborg 2020
Corona-projektet, för den svenska Konstnärsnämnden
© All Rights Reserved 2021 ART MULLBACK
