Byta ett ord eller två

Mullback Bloggar.

Jag är krögare och lobbyist. Två yrken som ger två helt skilda perspektiv på verkligheten. I ena världen spontan allsång efter en franskt inspirerad middag (se filmen), i andra världen föräldrar som vädjar om hjälp, för att rektorn plötsligt har flyttat deras svårt funktionshindrade barn från en privat särskola, där eleven trivdes och fick rätt pedagogiskt stöd, till den egna kommunala särskolan, för att minska kostnaden för skolskjuts.

Först glädjen. Full fart på restaurangen och bästa helgen sedan vi öppnade, trots januari och trots att inledningsmånaderna varit fantastiska. Vi börjar känna igen gästerna och några drar med sig sina kompisar. Det känns som om ryktet om Mullback bistro går här i bygden. Det är en bra känsla.

Fast när man har 14 gäster samtidigt och alla ska ha olika förrätter, huvudrätter, efterrätter, drycker och några har förbeställt maten, andra gör tillägg och den ska ha nota tillsammans med den och dessutom bjuda ett fjärde par tillsammans med två andra par…

Ja, att vara servitris och krögare kräver att hjärncellerna är på plats och koncentrerade på uppgiften. Det är roligt när arbetet blir lite krävande och man klara det. För det tror jag vi gjorde, familjen Mullback, mor och dotter och jag, en handikappad man. Alla fick sin mat, dryck och rätt nota.

Men mitt i natten kom min fru på det, när vi sov som bäst. Plötsligt sa hon det: TANDPETAREN. Vi glömde tandpetaren som värdinnan i stora sällskapet bett om. Hur kunde vi glömma tandpetaren?

Det var inte lätt att somna om sedan. Den gästen som dragit hit så många kompisar, och så fick hon inte en liten tandpetare. Hon måste ju trott att vi inte brydde oss, att vi inte såg henne, att hon var bortglömd.

– Lugna ner er nu, sa vår dotter. Damen var nöjd, när hon gick.

Ja, jag försökte lugna ner mig, få lite perspektiv och tänkte på rektorn, som jag hade kontakt med i min andra yrkesroll.

Rektorn som måste tänka på skolans budget i första hand, före enskilda elevers behov i nuvarande statsförvaltning.

Sedan 1990-talet är det inte längre uppdraget, som är huvudfokus för våra statstjänstemän. Det är budgeten.

Vad gör det med en människa och samhället, när regler och budgetramen tvingar oss att fatta beslut utan omtanke? När vi vet att vi hade kunnat hjälpa detta barn, om rektorn hade fått tänka på barnets skolgång i första hand?

Vi vaknar mitt i natten för att en gäst inte fick sin tandpetare, en bagatell. Undrar hur gott rektorn sover? Jag vet, att hon vet, hur dåligt eleven och familjen mår över hennes beslut att inte bevilja skolskjuts till den skola eleven behöver.

Min fru letade upp gästen i måndags, på hennes arbetsplats, och lämnade över en tandpetare, två dagar senare. Gästen blev förstås mycket överraskad, men också glad. Vi mindes henne. Det mådde hon bra av. Och vi mådde bra av att kunna få visa omtanke. Det är en lyx, som alla yrkesgrupper borde ha råd med.

Hoppas rektorn hittar budgetutrymme, så att hon får möjlighet att stötta alla sina elever på det sätt var och en behöver. Det är det uppdrag skolan borde ha i första hand.

Man sover mycket bättre om natten, när man kan hjälpa sin medmänniska med det de behöver.

Var rädda om varandra. Det mår alla bra av, vilket perspektiv på verkligheten man än har. Allt börjar med en tandpetare.

/ Lars Mullback

Katastrof eller stor succé

Första veckoslutet i bistron. Katastrof eller stor succé Båda beskrivningarna stämmer.

Fredagen och söndagen var det högstämning, så gått som fullt och en fin recension på Facebook av Carina Henriksson: “Supergod och väl lagad mat från grunden. Efterrätt är inte att leka med heller. Äpplekaka med glass eller vaniljsås är smaskens”.
Sedan lördagen; tomt. Som om alla hade glömt oss, ingen kom, hur tråkig som helst. Och så fick vi ett digitalt klagomål från en gäst, som tyckte hon fått för lite korv på helglunchen! Varför sa hon inte till? Vi går runt och frågar alla, om allt är till belåtenhet. Vi försöker verkligen finnas. Det är viktigt att prata. Hur ska vi annars förstå varandra? Om vi kan uppfylla gästens önskningar gör vi det gärna. Lite mer korv hade inte varit några problem.
Ska man då vara optimisten och minnas de fullsatta timmarna, med glada miner och trevliga möten och samtal? Eller är det väntetiden som fyller ens minne, pessimistens fokus på det tomma och tråkiga?
För min del, är det ingen tvekan. Det är glädjen jag lever för, hur kort och obetydlig den än kan synas vara. Ögonblicket och de stunder som känns bra, är de som ger kraft att orka.
På Radio Skaraborg hörde jag om ett initiativ i något snabbköp i Holland, där man hade inrättat kassor med snabbköpskassörskor, som skulle ge sig tid att prata en stund med de kunder, som behövde lite umgänge. Tidningen GP lyckades med sin Göteborgshumor få till rubriken: ”Tjôtkassor ska minska ensamheten”.
Jag tycker det är en väldigt vacker idé. Det är en gammal sanning att korta möten betyder mycket. Som Hjalmar Gullberg skrev för över 100 år sedan:
”Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”
Att mötas och byta ett ord eller två. Kanske är det däri lösningen ligger både för att minska ensamhet och psykisk ohälsa, men också för att motverka hat och hot och hårt debattklimat och i förlängningen våld, krig, själviskhet…
Om vi fått ett ord eller två om gästens önskemål om mer korv, på plats, i verkligheten, hade vi löst det. Det hade gjort oss stolta och förhoppningsvis en nöjd gäst.
Nu fick vi reda på det via sociala medier, utan chans att rätta till. När möten och reaktioner bli digitala förloras mötets och verkligenheten helande kraft.
Låt oss tjôta, klaga och berömma i verkligheten. Det har en helande kraft.
/ Lars Mullback
Ny restaurangen i skogen med utsikt.
Vid väg 42, mellen Fristad – Vårgårda
Öppet fre 17-21, lör 13-21, sön 13-17
Välkomna
God Mat Och En Mysig Stund I Januarimörkret

Nu har vi äntligen öppnat Restaurang igen. Detta blir vår fjärde. Denna gång i skogen, med storslagen utsikt över sjön Säven. Ni hittar till Mullback Bistro, vid väg 42, precis mitt emellan Vårgårda – Fristad.

 

Jag ser själv Mullback bistro som ett andningshål, särskilt nu i mörka januari. Gå ut för att äta och träffa folk, det piggar upp.

Särskilt glada är vi för att ett gäng grannar här har börjat träffas på fredagkvällarna efter kl 17. Vi hoppas att fler ansluter. Kanske ett sätt att lära känna gamla vänner mer och hittá nya.

Under de veckor vi haft öppet har vi insett, till vår stora glädje, att det bor fler, trevliga och spännande människor här omkring i skogarna, än vi kunnat ana.

Men det är väl inte bara januarimörkret, som gör att stämningen behöver lättas upp i år. Krig, pandemi och ekonomisk osäkerhet. Det räcker liksom inte med att må bra själv. Det är nästan som om egotrippen fått ett bakslag. Fast man har varmt själv, har jobb, råda att leva nästa som vanligt trots inflationen, så tycker jag januarimörkret slår hårdare i år.

Det är nästan som om det krävs att Putin försvinner, för att jag ska bli glad. Det är nästan som om jag blir ledsen för att jag får den där el-kompensationen, för att jag vet att andra skulle behöva den så mycket mer, för att slippa gå från hus och hem, för att överhuvudtaget kunna äta sig mätta.

Kanske är det något positivt med den här mångahövdade krisen i alla fall. Kanske kommer en djupare insikt sakta krypande, att det inte räcker att jag själv har det bra, för att jag ska må bra.

I allt jag gjort i mitt yrkesliv har folkbildning och underhållning varit min drivkraft, i de filmer, böcker och den konst jag gör. Jag mår bra när andra blir glada, nöjda eller får en insikt som gör att de lyfter sig själva i håret och ser sitt liv utifrån, för ett ögonblick.

På något sätt känns det, som om det är en liknande upplevelse att driva restaurang. Jag hoppas att Mullback bistro, ska bli en mötesplats för några, eller en plats att koppla av, eller rum att njuta en matbit, eller en plats för att begrunda utsikten över Säven, eller ger någon ro att drömma sig bort i ett konstverk.

Varför du än kommer hit, är du välkommen. Vi driver Mullback bistro för att, om möjligt, göra dig glad och nöjd över besöket. Det är den belöning vi lever för i januarimörkret.

VÄLKOMMEN / Lars Mullbac

Våren kommer. Det vet vi säkert, lika säkert som att de stora rovfåglarna ständigt svävar över oss.

Olja på linneduk. 80x60cm av Lars Mullback 2022. Titel: “Spring in the Air” (Utlånad till utställning i Tokyo, Japan)

Konstbok om Covid-19

Covid-19 i text och bild

En konstutställninge i bokform. (Inbunden, 40 sidor). Pris 150:-.

Köp den på galleriet. Eller ring och beställ så skickar fraktfritt. Tel 0735 46 00 64.

Förbjuden Rörelse. Det är något vi funktionshindrade ständigt upplever. Plötsligt har det drabbat hela samhället. Makten förbjuder oss alla att röra oss. Vi är alla fastspända av samhällets regler, krav och lagar och av den mellanmänskliga sociala kontroll, som detta nya samhällsklimat leder till.

Men är detta samhällsklimatet verkligen nytt? Eller är Corona-verkligheten bara en uppskalad modell av en pågående trend? Det nya är kanske bara att Corona är demokratiskt, slår urskillningslöst, drabbar alla.

Våren 2020 har inte bara den sociala kontrollen och maktens beslut förbjudit funktionshindrade och andra grupper på samhällets bakgård att röra oss. Hela världen har stannat. Projektet Förbjuden Rörelse har blivit verklighet, något alla upplever.

   Välkommen till de begränsades värld.

Svärmor (90 år) överlevde COVID19 – överlever hon besöksförbudet på våra äldreboende
Svärmor på äldreboende i Malmö fick Corona. Sista april blev min fru uppringd av läkare, som berättade att hon var riktigt dålig i Covid19, som hon fått på sin 90 år dag, trots att hon fick fira den i ensamhet utan släkt fest. Läkaren gav undantag från besöksförbudet, nu när hon var döende, om vi ville ta avsked.
   När min fru och vår dotter besökte henne 1 maj, var hon mycket medtagen, men vaknade till, kände igen sitt barn och barnbarn trots full skyddsutrustning. Under det korta mötet fick de henne till och med att dricka igen.
   Under långhelgen godkände sjuksköterskan att min fru gjort ett kort besök även 2 och 3 maj. För varje besök blev svärmor bättre och bättre och personalen sa att hon även börjat dricka lite när de gav henne. Redan på söndagen var svärmor så pass bra att dödshotet kändes avlägset. 
På måndagen den 4 maj ringde sektionschefen för äldreboendet och närmast läxade upp min fru, för att hon besökt sin mamma trots att hon inte var döende längre. När min fru talade om att det var på uppmaning av läkare och godkänt av sjuksköterska, fick hon en halv ursäkt. Sektionschefen styrs ju, som alla, av icke ifrågasatta direktiv uppifrån.
Men man måste ju verkligen ifrågasätta om det är någon stor risk att anhöriga smittar på äldreboende. Finns det någon anhörig i dessa tider, som skulle besöka sina äldre, sköra släktingar halvsjuka eller utan att hålla distans?
    Om det tvärtom är de anställda som sprider smittan och anhöriga i själva verket är förutsättningen för de gamlas livsvilja, då är ju besöksförbudet kontraproduktivt.
    Detta gäller ju i synnerhet alla äldre på boendena som INTE har COVID19.
Att svensk äldreomsorg satt på undantag och är illa skött har framstått men alltför klar tydlighet denna vår. Är besöksförbudet ytterligare ett steg i att gömma undan de äldre, hålla dem utanför samhället? Inte för att skydda dem, utan för att hålla oss andra från deras lidande, misär, ensamhet. Hålla allmänhetens ögon från personalens dåliga arbetsvillkor, så att kommuner och andra arbetsgivare kan beordra dessa låglöneanställda att fortsätta sina arbeten utan skydd. Vårt viruskrigs frontlinje. Vår tids betydelselösa kanonmat.
Häv besöksförbudet på äldreboende. Det ger de äldre ett värdigare liv och skulle underlätta för den mycket ansträngda personalen. Skulle det öka smittspridningen? Knappast, om förståeliga avståndsregler finns.
    Det är inte rimligt att låsa in våra äldre i hårdare karantän än isolerings straffen för våra värsta brottslingar.
Idag ringde i alla fall svärmor och sa att hon ville gå ut. Hon äter och dricker igen trots tristess, isolerad i sitt rum. Hon överlevde COVID19. Vi får se om hon överlever isolering och besöksförbud.
Lars Mullback
Miriam Bryant – fantastisk, sårbar och stark på Scandinavium

Rescention av Lars Mullback

10 tusen i ett fullsatt Scandinavium kräver sin artist. Allt för ofta radas bara låt efter låt upp i ett slentrianmässigt pärlband. Med så många hits som Miriam Bryant producerat, hade det säkert tillfredsställt de flesta beundrare. Men Miriam är större än så. Hon är konstnär som kan ge sin publik en förståelse och upplevelse utöver det hon på ytan berättar.

När Miriam Bryant intar scenen, gör hon det i en gråsvart långrock. Det gör mig först besviken och orolig för att vi ska få uppleva en inåtvänd konsert från en artist som bara släppt in publiken i replokalen för att kunna ta betalt. Men redan under första numret anar jag en medvetenhet. Artisten ser oss. Hon vill mig, sin publik,. något.

6 mars 2020 kom Miriam Bryants turné till Göteborg och mötte sina hemma fans med värme och kärlek, men utan smicker eller påklistrad inställsamhet. (pressbild från Miriam Bryants Mynewsdesk)

Långrocken, som vid första anblicken kändes som ett döljande och avståndstagande skal, är uppknäppt och där under anas något ljust och inbjudande.

Ljudbilden är förvånansvärt bra och Miriams fantastiska röst lyfter till musikalisk njutning. I refrängerna sjunger alla med och långrocken öppnas alltmer och avslöjar svagt böjda, tjocka, vita linjer på kläderna under. Vad betyder det?

I mellansnacken sluts långrocken till ett skyddande skal igen och Miriam berättar om sina demoner, rädslan och känslan av att stå utanför, att inte höra till, att vara bortvald, när det enda som egentligen ger oss alla värde, trygghet och självkänsla, är att höra till.

Rent faktiskt beskriver Miriam kärleksrelationer i sina texter och mellansnack. Men allteftersom konserten går växer dessa privata berättelser till ett större djup. Allt byggs upp till ett crescendo i genombrotshitten; ”Push, Play, Stop, Rewind”.

Så är det. När vi stannar upp, backar och spelar upp allt igen, blir allt klarare och artisten tar sin 10 tusenhövdad publik i handen och visar att ur mindervärdighetskänslor kan vår inre urkraft växa och vi vågar sätta oss i den svarta bilen och åka vidare med styrka och självkänsla.

MB-BLACK-CAR-HIRES, en av Miriam Bryant många hits, som visar hennes folklighet, musikaliska styrka och känsliga sårbarhet. (pressbild från Miriam Bryants Mynewsdesk)

I avslutningslåtarna släpper Miriam Bryant fram sig själv och jag överväldigas av hennes fantastiska styrka och djup i röst och uttryck. Jag tror på henne, även om scenspråket saknar en del för att bli en helhetsshow. Men det är en liten invändning, för det mörker Miriam ändå så effektivt förmedlar i sin konsert gäller oss alla.

Konserten känns nutid och behandlar våra stora samhällsproblem som politiker och samhällsdebattatörer beskriver som otrygghet och vill övertyga oss om att de kan avhjälpa med fler poliser och hårdare och omänskligare tag på alla områden.

Men Miriam Bryants konsert växer till ett statement och ett långt finger åt populistiska lösningar som bygger på hårdhet och avståndstagande från omsorg, omtanke och alla människors värde.

Vågar man vara så stark och sårbar som Miriam Bryant, så går det. Inför slutlåten kastar hon sin långrock, sitt skyddande skal. Påklädd men ändå känslomässigt naken står hon framför oss och de vita rundade mönstren på hennes byxor framstår tydlig. De är inramande livslinjer som understryker konsertens budskap att varje människa är sin egen enhet med behov av omsorg, kärlek och förståelse.

Slutlåten ger svaret och beskriver behovet som alla har. Behovet som skulle bota mångas otrygghet, mörker och inre demoner på ett betydligt effektivare sätt än fler poliser och andra populistiska hårdhetsåtgärder kan. Slutlåten hämtar Miriam från vår gemensamma kulturhistoria, som i mycket bygger på genomlevda erfarenheter av vad det viktiga i livet egentligen handlar om.

Sven-Bertil Taubes låt med Lars Forsells text ”Ett sista glas” sammanfattar konserten och kommer med livsvisdomen att erkänna sin misstag och bjuda in både vänner och fiender till ett sista glas för försoning och en ny lyckligare framtid.

Translate »