Ungefär samtidigt som jag skrev förra kapitlet avtog den värsta tröttheten och mitt under skrivandet fick jag plötsligt för mig att jag skulle träna lite extra hemma. Jag hade mat i kylskåpet, för jag hade storhandlat tillsammans med Marias familj ett par dagar tidigare.
Jag måste erkänna att jag var väldigt ovan i köket. Under alla år med assistenter har jag låtit dem förbereda allt, så det bara varit att ta ut en färdig tallrik ur kylskåpet när jag var hungrig. Nu skulle jag plocka fram maten själv.
Från svenska hjälpmedelcentralen hade jag fått med mig en speciell skärbräda för att kunna fästa det jag ville skära upp och jag hade också fått med mig en speciell kniv med greppriktigt handtag. Ur kylskåpet plockade jag fram det färdiglagade köttet som jag tänkte skära i lagom bitar för att kunna stoppa i munnen.
När jag fått fram skärbräda, kniv och kött, var jag redan så trött igen, att jag bara ville gå och lägga mig. Men jag var besluten att motstå tröttheten. Kvällen innan hade jag sett på ITN-NEWS ett TV-reportage om utbildningen av elitsoldater i Thailand. Efter övningarna var de så trötta och utslitna, att många svimmade. Jag tänkte att kan de motstå sin smärta, så kan jag.
Med träningsvärk i armarna skar jag köttet i bitar. Det gick riktigt bra om jag koncentrerade mig och tog i med alla muskler för fullt. Det var så ansträngande att svetten sprutade omkring mig. Två intensiva timmar på ett gym var ingenting mot den ansträngning som krävdes för att skära min grillade biff i lagom munsbitar.
När hela köttbiten var uppskuren andades jag ut och en fråga kom upp i huvudet. Varför gör jag detta? Varför kämpar jag så jag badar i svett och nästan svimmar av utmattning? Min älskade fanns ju inte längre. Den kvinna som jag kunnat gå genom eld och vatten för, hon fanns inte lägre som verklig människa i mitt liv.
När jag skrev dessa rader kände jag hennes doft i näsan, parfymen och den oändliga mjukheten i hennes kropp, när hon kom nära mig. Det var kärleken till henne, som fått mig att längta efter självständighet. Det var på grund av att jag lyfts av hennes kärlek som jag lyckats dra tröjan över huvudet som 33-åring. Det var längtan efter att bära vårt gemensamma barn i famnen, som fått mig att duscha själv på morgonen och som fått mig att uppfinna kinesen för att kunna raka mig och knäppa byxknappen.
Nu kämpade jag som en galning för att lära mig att använda hela min kropp, men nu fanns inte min älskade längre. Nu talade vi inte ens med varandra. Den enda kontakt som var kvar, skedde via våra advokater. Min älskade trivdes i min lägenhet. Hon ville bo kvar trots att det var min lägenhet och trots att vi muntligt gjort upp om att jag skulle behålla den om vi skulle separera någon gång. Min älskade och jag bråkade. Och jag badade utmattad i min egen svett. Jag orkade inte tänka mer. Jag skulle äta. Maten var det enda jag ville koncentrera mig på. Jag skulle äta. Jag var besluten att pröva om jag kunde äta med gaffel, ensam.
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.
SÖNDAGSBLOGGEN: På ett litet torg i en förort utanför Örebro råkde vi gå in på det lilla smörgåscafeet Miami sub. Kaffebegäret kan ibland inte stoppa en för någonting. Till vår stora förvåning var kakorna jättegoda, inte alls så sötsliskiga och enorma som vi vant oss vid på de stora cafekedjorna. Vi frågade mannen bakom disken vad det var för bakverk.
– Det är en fruktkaka med bär i. Min egen komposition.
– Du har inte mycket socker, sa min fru.
– Bären är så söta ändå.
– Äter ni inte socker där du kommer ifrån.
Caféägaren skrattade, och berättade att han heter Amer Habib och kommer från Irak,
– Där lever vi under den starka solen, sa han. Här i Sverige finns den svaga solen. Här behövs inte så mycket socker, men i Irak äter vi jättemycket socker för att klara hettan. Livet i solen ger annan dygnsrytm.
– Har ni socker i maten också? undrade min fru.
Amer berättade att de aldrig hade socker i maten . Det sötade teet och de söta kakorna åt de efter siestan, vid tre fyra tiden på eftermiddagen, för att vakna.
– I Irak börjar livet efter åtta på kvällen, när svalkan kommer, då går vi ut på stan och roar oss , sa han och satte sig vid vårt bord.
Amer Habib kom till Sverige 1988, flydde från Sadam Hussèns terror, mot hans folkslag, kurderna.
– Det är mycket nytt man ska lära sig i ett nytt land, inte bara språket, utan traditionerna också, sa han eftertänksamt och jag kände att en helt annan värld av erfarenheter fanns i hans huvud.
Han pratade perfekt svenska och berättade gärna om sitt liv och hur de båda kulturerna format honom.
– Jag hade bott i Sverige i tio år när jag åkte tillbaka till Irak första gången, sa han och ett minne tycktes lysa upp hans ansikte. När jag kom till min hemby, träffade jag en flicka, som jag tyckte att jag kände igen. Vi tittade på varandra länge innan vi i munnen på varandra frågade varandra samtidigt; Är det du?
Och det var hon. Amer hade träffat flickan innan han flydde. Då hade hon varit nio år gammal. Nu var hon vuxen.
– Redan efter 5 dagar frågade jag om hon ville gifta sig med mig, sa han ivrigt. Hon sa ja med engång,
Han blev plötsligt något eftertänksam och blev tyst ett ögonblick, innan han fortsatte:
Amer Habib
– Samtidigt blev jag lite orolig, att hon bara ville ha en biljett till Eurpa och sedan skilja sig från mig. Jag ville bli säker på hennes känslor, så jag frågade om hon verkligen älskade mig. Jag spelade allvarlig och sa att jag måste berätta mina hemligheter, innan hon svarar ja på riktigt.
– Jag har cancer, berättade han för henne. Hon tittade på mig och fick nästan tårar ögonen av alla tankar som gick genom i hennes huvud
– Jag älskar dig ändå, visade hon.
– Jag har ingen mage, sa han till flickan han drömde om att älska. Jag var väldigt smal på den tiden, förklarade caféägaren.
– Jag ska ge dig drycker, så att du överlever, sa hon.
– Du ser jag vill bara gifta mig med dig för att du ska ta hand om mig, sa han leende till flickan. Jag är självisk och besvärlig. Då skrattade min blivande fru samtidigt som tårarna trillade ner för hennes kinder
Kurdistan
– Jag ska ta hand om dig hela livet, sa hon till mig och försäkrade: Min kärlek räcker till alla sjukdomar, alla tomma magar, alla besvärliga dagar och även till de fina, lyckliga och rika.
– Och vår kärlek har både räckt och flödat över, sa caféägaren Amer Habib. Nu har vi fyra barn, men det är på grund av sjukdom som vi bor kvar i Sverige. Jag är inte sjuk, har aldrig varit sjuk. Det är vår yngsta dotter som har ett mycket svårt hjärtfel. I höstas sa läkarna de inte kunde göra mer. Vi skulle förbereda oss på att hon skulle gå bort, bryta vår familjekärlek i en levande del och en del som svävade på andra sidan, i minnet, oåtkomligt för det fysiska, beröring och närhet.
Caféägaren berättade att deras dotter var nio år. De hade fått börja sondmata henne förra sommaren för hon kunde inte äta specialkosten som dietisterna sa vara livsnödvändig.
– I höstas blev hon bara svagare och svagare. Vi tog hem henne när läkarna och hela sjukvården hade gett upp och tagit allt hopp ifrån oss. Vi ville att hon skulle få dö hemma, hos sin familj och sina syskon. Vi kastade ut dietistens råd, specialkosten och sondmatningen. Istället gav vi henne det hon tyckte om och det hon kunde äta. Vi försökt hitta så mycket protein som möjligt. Varje morgon fick hon en röra med räkor och lax, avacado, grönsaker och frukt. Det bästa vi kunde hitta. Hon kände att vi älskade att ge henne det. Vi var hos henne hela tiden, dygnet runt, så hon skulle känna vår att vår kärlek bar livet åt henne, att vår kärlek fanns i maten vi gav henne. Vi sa aldrig att hon skulle äta, nämnde aldrig att hon var sjuk. Vi bara var där och sakta började hon äta. Hon slapp näringslösningar och sjukhusmat och upptäckt att det var gott. Hon fick smak och lust och livslängtan igen.
Han tystnade en stund, som om det han bnerättade blev för stort till och med för honom själv.
Kurdistan
– När hon började äta igen kom kraften tillbaka, viskade han sakta, som om han ville understryka det sköra i det han sa. Hon överlevde julen, fortsatte han och glädjen spred sig i hans ansikte. Nu blir hon starkare och starkare. Läkarna undrade vad vi gjort, när vi kom på återbesök. Vad skulle jag säga? frågade han oss på caféet. Glädjen till livet sitter inte i dietpåsar och näringsuträkningar. God mat från rätt råvaror, tid för varandra och massor av kärlek. Vår dotter hittade tillbaka i livet och nu är hon så pigg att vi ska åka till Liseberg och Kolmården i sommar. Och till hösten hoppas vi att hennes kraft ska räcka så läkarna kan läka hennes hjärta på riktigt.
På ett litet torg i Tibble, en förort utanför Örebro, råkde vi gå in på det lilla smörgåscafeet Miami sub, en eftermiddag på väg genom Sverige, för att stilla kaffebegäret. Vi trodde vi klev in i en billig slentrian kiosk med personal som drömde om ett liv i USA, utan ansvar för vare sig sitt automakaffe eller de portionsförpackade kakorna vi förutsatte att de serverade.
Till vår stora förvåning var kakorna hembakade och jättegoda. Vi hade stigit in i den levande världen. En värld som berikade oss med ett minne för livet, ett möten med en erfarenhet som jag aldrig mött förut och ett möte med en livsvisdom som bottnade i en mångtusenårig kultur, så annorlunda än vår, men ändå så lik i allmänsklighet och kärlekslängtan. Möten över gränser är livets egen rikedom. Tack för kaffet och minnet.
Besök gärna Miami Sub på Tibble torg eller väl något annat ställe dit du aldrig brukar gå. Det berikar livet och Sverige.
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.
Inför min första långfilmspremiär 1994 ökade det offentliga trycket än mer. Landets bästa stillbildsfotografer ägnade dagar åt att fotografera mig, för att hitta bilder av min framgång där min CP-skada skulle suddas bort och mitt utseende skulle bli till stiliserad skönhet. I de kolorerade magasinen var jag ofta snygg som en fotomodell, leende eller grubblande i intressanta ljussättningar.
Jag såg mig själv på TV och hörde mina egna ord i Mats Bergmans mun i dokumentärfilmen om mig. Allt detta gav mig en märklig självdistans. Offentligt framställdes jag som framgångsrik ledare, tänkare och konstnär. Mitt ansikte ljussattes till konventionellt skönhetsideal och i filmen om mig själv skildrades min kropp som ett bihang, som släpades upp för berget. Det var den slutgiltiga segern, det övervunna motståndet. Koppen var gelé, men tanken var klar.
Jag hörde mig själv på TV stolt och med tydlig röst berätta, om att jag inte kunde klä på mig själv, inte kunde duscha, inte kunde äta, inte kunde…. Jag sa det, men det visades aldrig i bild. Motsättningen var för stor mellan hjälplösheten och intelligensen. Filmaren vågade inte skildra den.
För första gången framställdes jag som geni, min hjälplöshet var utsuddad och min dröm var uppnådd. Jag hade blivit filmregissör, ledare, tänkare, konstnär. Min svaghet omnämndes bara med ord, uttalade av den store Bergmans son, skådespelaren med vacker röst. Jan Bergman läste mina ord i en stor dokumentär om min, för att mitt sluddriga tal inte skulle höras. Jag fick hjälpmedel till allt. Jag behövde, fick, inte ens prata själv. Monstret var utsuddat, bara min vackra insida syntes. Det var drömmen om mig själv, det vackra bortom det förvridna.
Men min vardag då? Jag blev fortfarande påklädd varje morgon, matad varje dag. Drömmen var en dröm som blivit filmen om mig. Ändå satt jag där åter i min vardag. Filmen var slut, min intelligens kunde inte klä på mig, inte mata mig. I min vardag var jag ändå bara hjälplös.
Mitt i framgången var mitt livs första psykologiska kris ett faktum. Jag kände mig utelämnad som ett foster och intelligent som en Bergman eller Foreman. Men intelligensen kunde inte hjälpa mig. Den innersta oron kröp fram och oroade min själ, trots att jag levde med en kvinna som älskade mig, som njöt av min hud, mitt ansikte, min kropp.
Jag lämnade ut mig själv till kärleken. Jag ville bli älskad dygnet runt. Påklädd, duschad, matad av min älskade. Jag ville slippa alla assistenter. Kärleken kunde klä mig, kärleken kunde mata mig. Jag ville leva omsluten av kärlek. Då skulle jag äntligen glömma mitt handikapp, min svaga sida. Då skulle minnet av tanten utanför affären försvinna. Då skulle näbbgäddans rysning för evigt falla i glömska.
Men denna omslutande, eviga kärlek, genom varje vardag, finns bara i form av egenkärlek. Den enda som orkar leva med mig dygnet runt, varje dag, är jag själv. Den enda som ser mitt verkliga jag i spegeln, är jag själv.
Sakta och smärtsamt upptäckt jag att det var mig själv jag hade behov av. Jag längtade efter ensamheten. Jag som inte hade varit ensam med mig själv en enda dag i hela livet.
Hur skulle jag kunna vara ensam, hur skulle jag klara mig utan assistenter? Jag som inte ens kunde ta på mig tröjan själv.
Min älskade bröt ihop. Hennes kärlek pressades och nöttes av att vara tvingad att klä på mig, mata mig, duscha mig. Varifrån skulle åtrån växa, när vi alltid var tvingade att vara nakna och utmanande tillsammans? Hon tänkte på hela livet. Hur skulle vi kunna ha barn om hon skulle behöva klä på både mig och barnet?
Hon vägrade klä på mig.
Där satt jag naken och mindes alla kuratorer, alla sjukgymnaster. Alla som sett mig som de handikappades förebild. Jag som rättfärdigade det svenska handikapptänkande med min världssensationella framgång. I inget annat land skulle jag kunnat bli långfilmsregissör.
Men min tröja låg framför mig. Just då ville jag mycket hellre kunna dra tröjan över huvudet, än göra tio nya långfilmer. Jag ville ha barn. Jag ville vara man.
Redan innan jag började arbeta med min slutfilm på DI, filmskolan, hade jag skrivit kontrakt för att göra min första långfilm på SF, Svensk Filmindustri, Sveriges största filmbolag.
På förti- och en bit in på femtitalet var det vanligt att det stora filmbolaget plockade upp talanger utan direkt erfarenhet, men sedan dess tror jag inte det har hänt, förrän med mig. När det blev allmänt känt att jag skulle spela in min långfilm, började okända flickor skriva brev till mig. Mest var det skådespelerskor som sökte arbete helt enkel, några få killar sökte också skådespelarjobb, men det kom också beundrarbrev med kärleksvibrationer fördolda i undertext eller klart uttryckta.
Beundrarposten var svår att hantera. Vem hade jag blivit? Om yrkeskarriären gick exakt som jag ville, så hade mitt kärleksliv aldrig fungerat. Även om jag hunnit skriva tre romaner med kärlek som huvudtema, så var sanningen den att jag faktiskt aldrig hade haft en längre kärleksrelation med en kvinna.
Den enda verkliga kärlek jag upplevt var från mina föräldrar. Visst hade jag haft besvarad förälskelse med ett par kvinnor, och visst hade vi älskat, men det var allt. Kärleken, närheten, har alltid varit min svaga sida. Kanske på grund av att jag alltid varit beroende av hjälp.
På något sätt såg jag alla människor runt mig, som assistenter. Det var inget medvetet, tvärt om, mycket omedvetet. Som en assistentsjuka, orsakad av att, rent faktiskt, vara ständigt beroende av andra människor hjälp för att överleva. Jag kunde inte äta själv. Jag kunde inte klä på mig själv. Hur mycket kamrat jag än var med min vänner, så var de ändå min räddning, när jag blev hungrig eller om jag behövde en jacka, när det var kallt ute. Primära behov går före sociala. Det var omöjligt att ändra, fast jag betraktade mig som en kulturell och självmedveten människa.
Men dessutom fanns ju den hemliga taggen, en tagg innerst inne. Den sårbara punkt som Janos petat på redan för länge sedan. Att mina CP-skada formade min kropp till bilden av ett monster, en freak som skrämde andra människor.
Säkert fanns denna tagg redan från barndomen. Jag minns inte hur gammal jag var. Det enda jag minns är att jag satt i en sadel bak på mammas cykel. Jag skulle få följa med henne och handla. Mamma hoppade av cykeln på sitt speciella, studsande sätt och stannade utanför affären. Just när mamma skulle lyfta ner mig kom en gråhårig tant fram och leende klappade mig på kinden. Sedan sa hon till mamma:
-Usch vad han spänner sig. Ska ni inte sätta honom på institution snart?
Jag tror inte jag förstod så mycket av vad tanten sa, men jag minns mammas reaktion. Vi gick aldrig in i affären och handlade den gången. Mamma bara tvärvände och cyklade hem. Jag minns att hon grät och ringde till pappa med en gång.
Visst finns en sorg i att vara handikappad, i att vara annorlunda. En sorg som man inte kan komma undan vilken karriär man än gör, hur många beundrarbrev, man än får. Vissa minnen blir taggar för livet, på grund av att de snuddar den innersta kärnan av ens oro.
Jag gick integrerad på en skola hemma i Karlsborg, i en vanlig klass. På mellanstadiet hade vi ofta klassfest och som alla barn i tio till tolv års åldern lekte vi sanning och konsekvens, mörka rummet, pussjenka och alla de där lekarna. Det var märkvärdigt att kyssa flickorna i klassen. Vad gäller kyssar kom jag bäst överens med Ulla och ett par andra flickor. Men det som etsat sig fast är inte Ullas och mina långtradare. Det som fastnat som ett ofrånkomligt minne är den gången när jag kysste klassens kristna näbbgädda. Jag var inte intresserad av henne på något sätt, men erövringslusten fanns redan i mig som elva åring, så när jag fick chansen kunde jag inte låta bli att ta tillfället i akt. Efteråt gick näbbgäddan och pratade med sin väninna. Jag såg att näbbgäddan rös när hon berättade att vi kyssts. Hon rös som om jag varit en groda.
Det värsta var att jag inte kunde bli arg på henne. I spegeln såg jag min öppna mun. Om jag fick välja mellan pojkarna i min klass, skulle jag inte valt att kyssa mig själv. Inte ens jag såg någon skönhet eller lockelse i min öppna mun med de spända läpparna. Efter att ha sett näbbgäddan rysa blev jag mycket mer rädd och försiktig. Inte ville jag att någon skulle äcklas och rysa av min närhet. Jag ville framför allt inte se äckel och rysning i någon annans ansikte på grund av att jag kommit för nära. Hon hade visat sitt obehag och fått mig att känna mig som det monster jag aldrig kunde acceptera att jag var.
Första riktiga kontakten med teatervärlden var på Skara skolscen. Kanske var det den illusoriska drömmen som lockade mig, att vara någon annan är den jag var.
Med min gymnasieklass hade jag besökt Skara skolscen en gång och sett ett kammarspel av Strindberg. ”Leka med elden” tror jag att det var. Av själva föreställningen minns jag inte mycket. Det jag kommer ihåg var istället atmosfären, strålkastarna och de svarta fonderna på scenen. Dessa svarta skärmar som kunde maska av det banala och oviktiga och på så sätt framhäva det åskådaren skulle se. Det brann på scenen, ändå brann det inte. Här var allt möjligt. Här ville jag vara.
Dagen efter studentfesten från gymnasiet var det intagningsprov på Skara Skolscen. Jag hade studerat in tre monologer för inträdesproven. Pappa skjutsade mig till Skara, men han fick inte köra ända fram till skolan. Där ville jag vara ensam. Jag anmälde mig i informationen och blev tilldelad en motläserska. Hon visade mig in till ett litet repetitionsrum. Vi gick igenom texterna en gång och jag spelade ut som siaren i Kung Oidipus. Den unga motläserskan följde med i mitt framförande mycket noga. Jag märkte att jag fascinerade henne. Hon frågade om jag ville gå igenom den sista texten också, men jag skakade på huvudet.
-Så långt kommer jag inte, sa jag. Jag talar ju så otydlig, men det verkar som du förstår vad jag säger.
Den unga nickade.
-Jag förstår, sa hon.
-Det är inte alla som gör, sa jag. Jag vet att jag inte passar till skådespelare. Jag ska bli regissör.
Hon nickade.
-Det går nog bra, sa hon.
Jag log mot henne.
-Vad då?
Min fråga förvånade henne. Hon visste inte vad hon skulle säga utan tittade bara på mig. Jag tittade på henne utan att säga något. Det var första gången jag tittade i en kvinnas ögon med stolthet. Hennes ögon fick mig att känna mig stolt. Jag förstod inte varför, men jag insåg att känslan gjorde mig stark.
När jag kallades in på scenen fanns inget som kunde stoppa mig. Strålkastarna riktades mot mig och de svarta skärmarna stängde ute allt annat. Jag var i centrum. Där trivdes jag så jag brydde mig inte om att en av jurymedlemmarna suckade. När jag skulle ge mig på nästa text hörde jag ett mummel och någon sa;
-Tack. Har du någon egen text också.
-Ja, sa jag och gick fram mot scenkanten. Men ni behöver inte höra mer. Det behövs ingen teaterexpert för att tala om att jag inte passar till skådespelare. Jag vill inte gå er skådespelarlinjen. Det är inte därför jag är här, sa jag
Strålkastarna slog mig i ögonen, så jag hade ingen aning om vem jag talade till.
-Jag vill bli regissör, fortsatte jag och hoppade ner i salongen för att inte bländas av ljuset. Jag tänkte ni skulle ta in mig som extra regielev, så jag får lära mig något om teatervärlden.
Juryn blev överrumplad av min självklara rättframhet. Det blev inte någon regiplats på den skolan, men en av jurymedlemmarna blev så imponerad av mitt framträdande och mitt lilla uppror mot konventionerna, att hon lovade hjälpa mig. Jag fick hennes visitkort och hon bad mig ringa om hon själv inte hörde av sig inom en vecka. Nu minns jag bara att hennes förnamn var Margareta.
Efter proven kom min motläserska och ville säga adjö. Hon hade så otroligt vackra ögon och hon stod bara där och tittade på mig.
-Du kommer lyckas, sa hon.
-Det gör säkert du också, sa jag.
Hon log mot mig som om hon visste något, som om hon ville någon. Jag böjde mig mot henne och kysste henne på kinden. Hon tog emot min kyss njutningsfullt, som om hon alltid längtat efter att jag skulle kyssa henne. Det fick mig att sträcka på ryggen än mer. Vi log mot varandra en sista gång. Jag såg hur min kyss blänkte på hennes kind. Sedan vände jag mig om och gick. Hon gjorde mig verkligen stolt och stark.
Efter drygt en vecka ringde Margareta från juryn och talade om att jag skulle få börja på Dramatikinstitutionen vid Göteborg Universitet i två veckor på försök. Jag talade inte om för mamma och pappa att utbildningen var begränsad till en försöksperiod på två veckor. I stället ordnade jag lägenhet i Göteborg och all extra hjälp som behövdes. Ingen skulle sparka ut mig från en teaterskola efter två veckor. Det gjorde de inte heller. På den institutionen stannade jag i tre och ett halvt år och fick mina första teaterkunskaper.
När Margareta berättat om försöksperioden i Göteborg nämnde hon också att hon skulle framföra en speciell hälsning från min motläserska.
-Du förtrollade verkligen henne när du var här, sa Margareta till mig.
-Hon var fin, sa jag.
-Hon tyckte du var fin, sa Margareta innan hon la på.
Efter det samtalet satte jag mig i mitt rum och såg på mig själv i spegeln på nytt. Visst var jag lycklig över att för första gången närma mig teatern, men det var det andra som drabbade mig, det Margareta bara nämnde i förbigående, att min motläserska tyckte jag var fin. Jag mindes hur min kyss blänkt på hennes kind. Hon hade inte skrämts av min närhet eller äcklats av min mun. Min motläserska tyckte jag var fin! Menade verkligen den vackra motläserskan att jag var fin? I spegeln såg jag mitt ryckande, förvridna ansikte. Spänningarna gjorde stora fåror i pannan och längs kinderna. Munnen kunde jag inte stänga, så tänderna och tungan syntes hela tiden.
Ungefär samtidigt som jag skrev förra kapitlet avtog den värsta tröttheten och mitt under skrivandet fick jag plötsligt för mig att jag skulle träna lite extra hemma. Jag hade mat i kylskåpet, för jag hade storhandlat tillsammans med Marias familj ett par dagar tidigare.
Med träningsvärk i armarna skar jag köttet i bitar. Det gick riktigt bra om jag koncentrerade mig och tog i med alla muskler för fullt. Det var så ansträngande att svetten sprutade omkring mig. Två intensiva timmar på ett gym var ingenting mot den ansträngning som krävdes för att skära min grillade biff i lagom munsbitar.
Nu kämpade jag som en galning för att lära mig att använda hela min kropp, men nu fanns inte min älskade längre. Nu talade vi inte ens med varandra. Den enda kontakt som var kvar, skedde via våra advokater. Min älskade trivdes i min lägenhet. Hon ville bo kvar trots att det var min lägenhet och trots att vi muntligt gjort upp om att jag skulle behålla den om vi skulle separera någon gång. Min älskade och jag bråkade. Och jag badade utmattad i min egen svett. Jag orkade inte tänka mer. Jag skulle äta. Maten var det enda jag ville koncentrera mig på. Jag skulle äta. Jag var besluten att pröva om jag kunde äta med gaffel, ensam.
