Vår dotter Gintare Mullback (14 år) förlorade sin älskade häst Sally förra sommaren. Hon ridit på ridskola sedan dess, men inte funnit glädjen. I lördags fick hon låna en Thinker som luktade och såg ut precis som Sally och fick fösa kor i ett lag med Mikael Landström och Carlie Blomqvist.
-Det är var bästa helgen i mitt liv, sa Gintare.
Tack Charlie, du har fått fler änglar som flyger sin dröm.
Anna Jäppinen flydde storstaden, lämnade Stockholm 1988 och åkte till Tiveden för ett uppdrag på jobbet. Hon blev kvar. Hon är kvar än, 2014.
– Jag träffade kärleken där, sa hon när vi satte oss till bords för att äta lunch.Kärleken fanns där i skogen, på många sätt. Kärleken till en man och till mina hästar.
Min fru och jag har gjort den omvända resan, från landet och flyttat in till stan, Göteborg. Marwin, vår nuvarande häst, har fått följa med och har senaste halvåret varit inhyrd i ett fint ridskolestall. Vi träffas för att Anna ska ta med sig vår häst tillbaka till landet, till Tividsskogen med lösdrift och långa skogsritter, istället för att bli riden runt i ett ridhus och bli insläppt i en gallerbox klockan tre på eftermiddagen efter att ha varit ute endast fyra, fem timmar i bästa fall.
– Hästar ska vara hästar. Vi hade aldrig lämnat bort Marwin, om inte Charlie rekommenderat dig, sa min fru, Anette till Anna. (läs om Charlie)
– Jag hade bestämt att inte skaffa ny häst efter att Danne-man försvann, sa Anna och fick med ens tårfylda ögon. Förlåt, jag gråter fortfarande, fast det är flera månader sedan. Jag vet inte vad det är med en del hästar, att de kommer så nära.
Vi grät med Anna en stund. Båda våra första hästar hade gått bort och lämnat ett oförklarligt tomrum. Inte samma tydliga sorg, som när en människa dör, utan mer ett gnagande tomrum, som om en del av ens egen identitet lämnat en för alltid.
Marwin var tack och lov frisk och stark. Han skulle lämna oss, men inte till en definitiv och svart död, utan till ett bättre och friare liv.
– Vi vill att Marwin ska få frihet att själv kunna välja. Vårt arbete går ut på att försöka ge människa självständighet. Då är det lite svårt att låsa in sin häst i ett så inrutat liv, sa jag.
Anna höll med.
– Jag tycker det är en ständig kamp mellan frihet och inlärd hjälplöshet, sa Anna. Det har hela mitt liv handlat om.
– Inlärd hjälplöshet, vad är det?
– Det mest klassiska experimentet är med hundar i en rastgård. Varje gång hunden lägger sig får den en el-stöt. Tillslut ligger den kvar fast stöden kommer.
– Varför gör man så? undrar jag.
– För att uppfostra hunden, lära den att den inte kan påverka sitt liv. Lugna ner den till en lydig och lugn samhällsmedborgare. Hur mycket hunden än får utstå vet den att den inte kan förändra sin situation. Den bara lider och lyder, underkastelse, inlärd hjälplöshet.
– Varför är du intresserad av detta? undrar jag nästan oroligt, är det så du uppfostrar din djur?
– Nej, absolut inte, men det finns överallt tyvärr. Jag har själv upplevt det genom hela skolan, ända upp på universitetet.
Jag dricker lite vatten för att få ett ögonblicks avstånd till det svåra hon berättar, men jag vill höra mer. Vad är det Anna vill säga egentligen?
– Jag har ADHD, som gör mig överaktiv. Alla har hela tiden skällt på mig, talat om för mig att jag gjort fel. Vad jag än har gjort. Tillslut vågade jag inte göra något. Allt blev ju fel.
– Äter du medicin nu, då. Du ser ju så lugn ut nu.
– Nej, men jag har benen i kors för att kunna sitta kvar på stolen, skrattar Anna. Och så blev retoriken min räddning. Jag är utbildad retoriker.
– Hur kan talandets konst hjälpa mot ADHD?
– Det har blivit min strategi i livet, för att hantera alla intryck sam ständigt sköljer över mig, i en allt för hög och intensiv fart. Förut var det tillexempel mycket svårt att gå och handla. Jag plockad vagnen så överfull att jag inte kunde betala. Det gör jag inte längre. När jag ser de där lakrits båtarna, som jag förut direkt kastat i vagnen, har jag en strategi. Jag vet att jag måste tänka innan jag lägger något i kundvagnen och jag vet hur jag ska tänka. Förut upplevde jag bara att min mun ville äta lakritsbåtar; fyll kundvagnen.
– Men lakritsbåtar, sa min fru Anette, när hon dukade fram lunchen. Det är nästan så jag dreglar på mig, när jag tänker på dem. Hur gör du för att motstå lakritsbåtar?
– Min strategi är vanlig argumentation teknik, gå igenom grundfrågorna; När, Var, Hur och Varför. Då får jag distans till beslutet istället för att bara gå på känsla.
Anna tittade på sin snyggt upplagda lunchtallrik, som Anette ställt fram och skulle just börja äta.
– Vänta, sa Anette. Ni får inte äta än. Jag måste ta bilder på maten, för att skicka till Sebastian Mannerström, sonen till Leif. Jag har varit på gastronomisk praktik där i tre veckor. Jag måste få visa honom vad jag gjort.
– Är du kock, frågade Anna min fru.
– Nej, sa Anette och rodnade lite. Jag är hälsocoach eller kostrådgivare, men jag blir alltid nervös, när folk fråga mig vad jag gör och vad jag vill. Det var samma, när jag var hos Mannerström. Det är så mycket jag vill berätta, men hur berättar man ALLT när de frågar på en kafferast. Jag skulle verkligen behöva lära mig retorik.
– Jag ska ge dig ett tips, gratis, sa Anna. Välj ut 5 saker som du tycker är viktigt. Och ditt syfte ska inte vara att förklara det du vet, utan väcka intresse för det du vet.
– Ok, sa Anette. 1. Drick vatten. 2. Dygnsrytmen, håll tiderna. 3. Syra-bas balansen, PH värdet är grunden för att allt ska fungera i kroppen. 4. Ämnesomsättningen hålls igång med rätt mellanmål.
– Och 5. Vill jag veta var man kan läs mer om detta, för det var ju jätteintressant, sa Anna
– Kostdesign.se 
– Bra. Men nu vill jag träffa Marwin sa Anna, så åkte vi till stallet.
Det var en stor dag för oss, att bli utan häst. Vi köpte våra hästar 1998. Jag sa i många år att det var det dummaste jag gjort i livet. Det är SVÅRT att ha häst. Första gången vi skulle rida, fick vi gå in och hämta fram Bonniers stora hästlexikon för att läsa om hur träns, bett och sadel skulle sitta. Första ridturen blev väldigt kort. Efter bara några hundra meter sa min fru:
– Det känns inte rätt. Hästen känns så aktiv mellan benen.
I nästa ögonblick stegrade Trixie. Anette flög av förstås, men höll så hårt i tyglarna, att Trixie for bakåt och blev sittande på rumpan, innan hon föll ner och blev liggande på rygg. Anette lyckades däremot hamna på fötter och blir stående intill den förvånade hästen, så insåg Trixie att hon funnit sin ledare.
Nu var Trixie död och Marwin skulle bort. 16 år mockning och fodring 4 gånger om dagen var slut. 
Anette tog Marwin för att leda upp honom i Annas hästtransport, men det gick inte. Marwin kände inte Anettes ledaregenskaper längre. Inte kunde Anette leda sin häst in till ett okänt land.
Utan ett ord bytte de två kvinnorna plötsligt plats. Anna tog Marwin, Anette ställde sig vid transporten.
Allt blev stilla ett ögonblick. Marwin tittade på mig, sedan på Anette. Anette tittade bort, vände huvudet från hästen. Och för ett ögonblick stod Marwin alldeles ensam i tillvaron, i gränslandet mellan det som varit och det som ska komma, i det gränsland, där fria själar kan välj på grund av att erfarenheten givit dem självkänsla, istället för inlärd hjälplöshet. Det magiska ögonblicket bröts av att Marwin tog första steget. Han var sannerligen inte hjälplös. Han valde framtiden och följde sin nya ledare, Anna, lätt in i hästtransporten.
Jag drev under tre års tid ett behandlingsinstitut för cp-skadade. Där och i andra sammanhang har jag mött ett mycket stort antal cp-skadade barn. Förresten har jag själv varit ett cp-skadat barn och mina föräldrar var mist lika stolta och älskvärda mot mig, som de föräldrar jag mötte, i rollen som verksamhetsansvarig, var för sina barn.
Fast jag själv är gravt cp-skadad, förvånade det mig ofta hur både kärleken och stoltheten, så uppenbart strålade mellan föräldrarna och dessa cp-skadade barn. Alla förstår ju vilket livstragedi det måste vara att få ett handikappat barn, alla rutiner som måste ändras, sjukhusbesök, förklaringar för vänner och släkt, ändrade drömmar, allt vad det orsakar. Hat, ilska och ångest borde väl vara det man kunde förvänta sig, när de rosaskimrande baby-drömmarna tvingas ner i en rullstol och måste matas, förmodligen hela livet.
Men på Mullback Institutet grät storvuxna pappor av lycka, när deras gravt skadade tre åring, lyckades rulla över från rygg till mage för första gången, eller när den lilla tonårsflicka tog sitt första steg efter veckor att förberedande träning.
Vår lille kattunge dog igår på grund av sitt medfödda hjärtfel. En omotiverad stor sorg har drabbat mig. Han var ju bara hos oss i 5 veckor. Men hans liv har ristat evighetslågor i mitt hjärta. Jag tänker på honom, ser honom, känner hans självklara och helt övertygande livsglädje i min själ.
Jag minns hur han ville upp till den store kattens matskål på det höga bordet. En dag bestämde han sig. Han satt i hallen och samlade kraft. Sedan gjorde han det. Han vågade det omöjliga språnget upp till den store kattens mat, upp på det oöverkomligt hög bordet. Han blev hängande i framtassarna på bordskanten. Han klamrade sig fast. Han visst att det var nu eller aldrig. Han kämpade sig upp, inte för att han tränade sin styrka för framtid. För vår älskade kattunge hade ingen framtid, det visste han säkert. Han kämpade sig upp på bordet, för han ville, en gång i livet, få uppleva att äta som en vuxen katt.
För visst är det så att livet handlar om att uppleva. Det är i känslan att få vara med, att få uppleva, som själv livet finns, förklaringen till alla dessa dagar, som utan de odödliga ögonblicken, kan kännas meningslösa och tomma.
Åter till de stolta föräldrarna till de cp-skadade barnen. Plötsligt insåg jag att de inte grät av glädje, för att de trodde att deras bara skulle lära sig rulla över på mage varje natt, så att de skulle slippa gå upp och vända dem. Inte grät de av lycka för att deras barn skulle lära sig gå, så de slapp dra dem i rullstol.
Nej, lyckan gällde här och nu. Glädjen för att de fick se kampen i sina barn. Lyckan i att deras barn en gång i livet fick använda sin kropp för att rulla runt eller för att ta ett steg.
Visst ville jag lyfta upp kattungen på det höga bordet. Men hade jag gjort det, hade jag tagit ifrån honom chansen att växa och uppleva. Alla behöver få kämpa för att lära känna sina begränsningar. Det är i kampen man blir stolt över sig själv, även om man är en mycket sjuk kattunge, eller ett cp-skadat barns förälder.
Klart slut Lars mullback.se
Vår kattunge är fantastisk, en lite ljusbeige krabat, så där oskuldsfull, lekfull, mjuk och ullig, som bara en så liten kattunge kan vara. Och så plötsligt mitt i leken kommer klorna, som nålar och det är allt annat än mjukt och gulligt. Att det kan rymmas så mycket mjukhet och samtidigt vassa klor och tänder i den lilla bräckliga kroppen.
Men vår kattunge är inte riktigt som andra. Han är mer sofistikerad. Han klänger inte i gardinerna som andra 3 månaders illbattingar. Han sitter i fönstret och tittar ut med sina klarblå ögon. När vi går till stallet stannar han på trappan och hoppar tillbaka in genom sin kattlucka och sätter sig innanför luckan och filosoferar, väntande på att vi ska komma tillbaka.
Och när vi kommer tillbaka rusar han till sin kattlåda och kissar, som om att inte haft tid att gå på toa i sin ensamma väntan på spaning efter oss.
Häromdagen gick vi ut med vår picknick korg, för att vi skulle fika i skogen, då följde kattungen sakta och försiktigt efter oss. Vi väntade in honom. Han hade så mycket att upptäcka. Han såg allt. Det syntes i hela hans kropp, hur fantastiskt han tyckte livet var, skogen, löven, fåglarna, närheten till oss, sin familj, mitt i det okända.
Vi valde att stanna, bara några meter in i skogen, för kattungens skull. Vi fikade, min fru, jag och vår dotter med vår katt och hund som lekte alldeles invid vår hästhage, där våra två hästar gick. Så fantastiskt det blev, när alla i vårt hushåll samlades på ett ställe, bara för att kattungen fått oss att ha picknicken hemma.
Kattungen följde oss tätt i hälarna, när vi gick hem också. Vilket katt! Vilken tillgiven och kärlekfull katt! Han sov i flera dagar efteråt. Precis som om det lilla picknickäventyret blev för mycket för honom, men det kändes som om hans sov med ett leende på läpparna i mitt knä, glad och stolt över det äventyr han fått uppleva.
Han började andas allt sämre, där han låg i vår famn och både gav och sökte kärlek. De sista dagarna var äventyret, som gjorde honom lycklig, att sitta några minuter framför kattluckan och titta ut, för lycklig för livet var han in i det sista. Tapper med blåsljud på hjärtat, svårt att andas och dåliga inre organ. Den lilla livsnjutaren somnade hos veterinären, lugnt och stilla, i ro.
När vi ställs inför döden, om det så bara är en liten kattunge som gått bort, så kommer alltid tankar om livets värde, vad som är viktigt och värt att minnas. I det sammanhanget bleknar alla prestationer, man gjort, bort, alla hus man köpt, alla arbeten man haft och resor man gjort.
Men en sak, är jag säker på att jag kommer minnas, det är när vår kattunge trotsade sin trötthet och sitt hjärtfel och delade äventyret med oss. Han gjorde picknicken till en oändlighet för oss som fick vara med.
Liv kan inte mätas eller värderas utifrån antal eller mängd eller andra vetenskapligt verifierbara måttstockar. Evigheten bara finns där, när vi minst anar, att stunden är hos oss.
Tack Foxen. Vila i frid. För evigt hos oss.
Klart slut Lars mullback.se
© All Rights Reserved 2021 ART MULLBACK