Vår dotter Gintare Mullback (14 år) förlorade sin älskade häst Sally förra sommaren. Hon ridit på ridskola sedan dess, men inte funnit glädjen. I lördags fick hon låna en Thinker som luktade och såg ut precis som Sally och fick fösa kor i ett lag med Mikael Landström och Carlie Blomqvist.
-Det är var bästa helgen i mitt liv, sa Gintare.
Tack Charlie, du har fått fler änglar som flyger sin dröm.
Inför min första långfilmspremiär 1994 ökade det offentliga trycket än mer. Landets bästa stillbildsfotografer ägnade dagar åt att fotografera mig, för att hitta bilder av min framgång där min CP-skada skulle suddas bort och mitt utseende skulle bli till stiliserad skönhet. I de kolorerade magasinen var jag ofta snygg som en fotomodell, leende eller grubblande i intressanta ljussättningar.
Jag såg mig själv på TV och hörde mina egna ord i Mats Bergmans mun i dokumentärfilmen om mig. Allt detta gav mig en märklig självdistans. Offentligt framställdes jag som framgångsrik ledare, tänkare och konstnär. Mitt ansikte ljussattes till konventionellt skönhetsideal och i filmen om mig själv skildrades min kropp som ett bihang, som släpades upp för berget. Det var den slutgiltiga segern, det övervunna motståndet. Koppen var gelé, men tanken var klar.
Jag hörde mig själv på TV stolt och med tydlig röst berätta, om att jag inte kunde klä på mig själv, inte kunde duscha, inte kunde äta, inte kunde…. Jag sa det, men det visades aldrig i bild. Motsättningen var för stor mellan hjälplösheten och intelligensen. Filmaren vågade inte skildra den.
För första gången framställdes jag som geni, min hjälplöshet var utsuddad och min dröm var uppnådd. Jag hade blivit filmregissör, ledare, tänkare, konstnär. Min svaghet omnämndes bara med ord, uttalade av den store Bergmans son, skådespelaren med vacker röst. Jan Bergman läste mina ord i en stor dokumentär om min, för att mitt sluddriga tal inte skulle höras. Jag fick hjälpmedel till allt. Jag behövde, fick, inte ens prata själv. Monstret var utsuddat, bara min vackra insida syntes. Det var drömmen om mig själv, det vackra bortom det förvridna.
Men min vardag då? Jag blev fortfarande påklädd varje morgon, matad varje dag. Drömmen var en dröm som blivit filmen om mig. Ändå satt jag där åter i min vardag. Filmen var slut, min intelligens kunde inte klä på mig, inte mata mig. I min vardag var jag ändå bara hjälplös.
Mitt i framgången var mitt livs första psykologiska kris ett faktum. Jag kände mig utelämnad som ett foster och intelligent som en Bergman eller Foreman. Men intelligensen kunde inte hjälpa mig. Den innersta oron kröp fram och oroade min själ, trots att jag levde med en kvinna som älskade mig, som njöt av min hud, mitt ansikte, min kropp.
Jag lämnade ut mig själv till kärleken. Jag ville bli älskad dygnet runt. Påklädd, duschad, matad av min älskade. Jag ville slippa alla assistenter. Kärleken kunde klä mig, kärleken kunde mata mig. Jag ville leva omsluten av kärlek. Då skulle jag äntligen glömma mitt handikapp, min svaga sida. Då skulle minnet av tanten utanför affären försvinna. Då skulle näbbgäddans rysning för evigt falla i glömska.
Men denna omslutande, eviga kärlek, genom varje vardag, finns bara i form av egenkärlek. Den enda som orkar leva med mig dygnet runt, varje dag, är jag själv. Den enda som ser mitt verkliga jag i spegeln, är jag själv.
Sakta och smärtsamt upptäckt jag att det var mig själv jag hade behov av. Jag längtade efter ensamheten. Jag som inte hade varit ensam med mig själv en enda dag i hela livet.
Hur skulle jag kunna vara ensam, hur skulle jag klara mig utan assistenter? Jag som inte ens kunde ta på mig tröjan själv.
Min älskade bröt ihop. Hennes kärlek pressades och nöttes av att vara tvingad att klä på mig, mata mig, duscha mig. Varifrån skulle åtrån växa, när vi alltid var tvingade att vara nakna och utmanande tillsammans? Hon tänkte på hela livet. Hur skulle vi kunna ha barn om hon skulle behöva klä på både mig och barnet?
Hon vägrade klä på mig.
Där satt jag naken och mindes alla kuratorer, alla sjukgymnaster. Alla som sett mig som de handikappades förebild. Jag som rättfärdigade det svenska handikapptänkande med min världssensationella framgång. I inget annat land skulle jag kunnat bli långfilmsregissör.
Men min tröja låg framför mig. Just då ville jag mycket hellre kunna dra tröjan över huvudet, än göra tio nya långfilmer. Jag ville ha barn. Jag ville vara man.
Anna Jäppinen flydde storstaden, lämnade Stockholm 1988 och åkte till Tiveden för ett uppdrag på jobbet. Hon blev kvar. Hon är kvar än, 2014.
– Jag träffade kärleken där, sa hon när vi satte oss till bords för att äta lunch.Kärleken fanns där i skogen, på många sätt. Kärleken till en man och till mina hästar.
Min fru och jag har gjort den omvända resan, från landet och flyttat in till stan, Göteborg. Marwin, vår nuvarande häst, har fått följa med och har senaste halvåret varit inhyrd i ett fint ridskolestall. Vi träffas för att Anna ska ta med sig vår häst tillbaka till landet, till Tividsskogen med lösdrift och långa skogsritter, istället för att bli riden runt i ett ridhus och bli insläppt i en gallerbox klockan tre på eftermiddagen efter att ha varit ute endast fyra, fem timmar i bästa fall.
– Hästar ska vara hästar. Vi hade aldrig lämnat bort Marwin, om inte Charlie rekommenderat dig, sa min fru, Anette till Anna. (läs om Charlie)
– Jag hade bestämt att inte skaffa ny häst efter att Danne-man försvann, sa Anna och fick med ens tårfylda ögon. Förlåt, jag gråter fortfarande, fast det är flera månader sedan. Jag vet inte vad det är med en del hästar, att de kommer så nära.
Vi grät med Anna en stund. Båda våra första hästar hade gått bort och lämnat ett oförklarligt tomrum. Inte samma tydliga sorg, som när en människa dör, utan mer ett gnagande tomrum, som om en del av ens egen identitet lämnat en för alltid.
Marwin var tack och lov frisk och stark. Han skulle lämna oss, men inte till en definitiv och svart död, utan till ett bättre och friare liv.
– Vi vill att Marwin ska få frihet att själv kunna välja. Vårt arbete går ut på att försöka ge människa självständighet. Då är det lite svårt att låsa in sin häst i ett så inrutat liv, sa jag.
Anna höll med.
– Jag tycker det är en ständig kamp mellan frihet och inlärd hjälplöshet, sa Anna. Det har hela mitt liv handlat om.
– Inlärd hjälplöshet, vad är det?
– Det mest klassiska experimentet är med hundar i en rastgård. Varje gång hunden lägger sig får den en el-stöt. Tillslut ligger den kvar fast stöden kommer.
– Varför gör man så? undrar jag.
– För att uppfostra hunden, lära den att den inte kan påverka sitt liv. Lugna ner den till en lydig och lugn samhällsmedborgare. Hur mycket hunden än får utstå vet den att den inte kan förändra sin situation. Den bara lider och lyder, underkastelse, inlärd hjälplöshet.
– Varför är du intresserad av detta? undrar jag nästan oroligt, är det så du uppfostrar din djur?
– Nej, absolut inte, men det finns överallt tyvärr. Jag har själv upplevt det genom hela skolan, ända upp på universitetet.
Jag dricker lite vatten för att få ett ögonblicks avstånd till det svåra hon berättar, men jag vill höra mer. Vad är det Anna vill säga egentligen?
– Jag har ADHD, som gör mig överaktiv. Alla har hela tiden skällt på mig, talat om för mig att jag gjort fel. Vad jag än har gjort. Tillslut vågade jag inte göra något. Allt blev ju fel.
– Äter du medicin nu, då. Du ser ju så lugn ut nu.
– Nej, men jag har benen i kors för att kunna sitta kvar på stolen, skrattar Anna. Och så blev retoriken min räddning. Jag är utbildad retoriker.
– Hur kan talandets konst hjälpa mot ADHD?
– Det har blivit min strategi i livet, för att hantera alla intryck sam ständigt sköljer över mig, i en allt för hög och intensiv fart. Förut var det tillexempel mycket svårt att gå och handla. Jag plockad vagnen så överfull att jag inte kunde betala. Det gör jag inte längre. När jag ser de där lakrits båtarna, som jag förut direkt kastat i vagnen, har jag en strategi. Jag vet att jag måste tänka innan jag lägger något i kundvagnen och jag vet hur jag ska tänka. Förut upplevde jag bara att min mun ville äta lakritsbåtar; fyll kundvagnen.
– Men lakritsbåtar, sa min fru Anette, när hon dukade fram lunchen. Det är nästan så jag dreglar på mig, när jag tänker på dem. Hur gör du för att motstå lakritsbåtar?
– Min strategi är vanlig argumentation teknik, gå igenom grundfrågorna; När, Var, Hur och Varför. Då får jag distans till beslutet istället för att bara gå på känsla.
Anna tittade på sin snyggt upplagda lunchtallrik, som Anette ställt fram och skulle just börja äta.
– Vänta, sa Anette. Ni får inte äta än. Jag måste ta bilder på maten, för att skicka till Sebastian Mannerström, sonen till Leif. Jag har varit på gastronomisk praktik där i tre veckor. Jag måste få visa honom vad jag gjort.
– Är du kock, frågade Anna min fru.
– Nej, sa Anette och rodnade lite. Jag är hälsocoach eller kostrådgivare, men jag blir alltid nervös, när folk fråga mig vad jag gör och vad jag vill. Det var samma, när jag var hos Mannerström. Det är så mycket jag vill berätta, men hur berättar man ALLT när de frågar på en kafferast. Jag skulle verkligen behöva lära mig retorik.
– Jag ska ge dig ett tips, gratis, sa Anna. Välj ut 5 saker som du tycker är viktigt. Och ditt syfte ska inte vara att förklara det du vet, utan väcka intresse för det du vet.
– Ok, sa Anette. 1. Drick vatten. 2. Dygnsrytmen, håll tiderna. 3. Syra-bas balansen, PH värdet är grunden för att allt ska fungera i kroppen. 4. Ämnesomsättningen hålls igång med rätt mellanmål.
– Och 5. Vill jag veta var man kan läs mer om detta, för det var ju jätteintressant, sa Anna
– Kostdesign.se 
– Bra. Men nu vill jag träffa Marwin sa Anna, så åkte vi till stallet.
Det var en stor dag för oss, att bli utan häst. Vi köpte våra hästar 1998. Jag sa i många år att det var det dummaste jag gjort i livet. Det är SVÅRT att ha häst. Första gången vi skulle rida, fick vi gå in och hämta fram Bonniers stora hästlexikon för att läsa om hur träns, bett och sadel skulle sitta. Första ridturen blev väldigt kort. Efter bara några hundra meter sa min fru:
– Det känns inte rätt. Hästen känns så aktiv mellan benen.
I nästa ögonblick stegrade Trixie. Anette flög av förstås, men höll så hårt i tyglarna, att Trixie for bakåt och blev sittande på rumpan, innan hon föll ner och blev liggande på rygg. Anette lyckades däremot hamna på fötter och blir stående intill den förvånade hästen, så insåg Trixie att hon funnit sin ledare.
Nu var Trixie död och Marwin skulle bort. 16 år mockning och fodring 4 gånger om dagen var slut. 
Anette tog Marwin för att leda upp honom i Annas hästtransport, men det gick inte. Marwin kände inte Anettes ledaregenskaper längre. Inte kunde Anette leda sin häst in till ett okänt land.
Utan ett ord bytte de två kvinnorna plötsligt plats. Anna tog Marwin, Anette ställde sig vid transporten.
Allt blev stilla ett ögonblick. Marwin tittade på mig, sedan på Anette. Anette tittade bort, vände huvudet från hästen. Och för ett ögonblick stod Marwin alldeles ensam i tillvaron, i gränslandet mellan det som varit och det som ska komma, i det gränsland, där fria själar kan välj på grund av att erfarenheten givit dem självkänsla, istället för inlärd hjälplöshet. Det magiska ögonblicket bröts av att Marwin tog första steget. Han var sannerligen inte hjälplös. Han valde framtiden och följde sin nya ledare, Anna, lätt in i hästtransporten.
Redan innan jag började arbeta med min slutfilm på DI, filmskolan, hade jag skrivit kontrakt för att göra min första långfilm på SF, Svensk Filmindustri, Sveriges största filmbolag.
På förti- och en bit in på femtitalet var det vanligt att det stora filmbolaget plockade upp talanger utan direkt erfarenhet, men sedan dess tror jag inte det har hänt, förrän med mig. När det blev allmänt känt att jag skulle spela in min långfilm, började okända flickor skriva brev till mig. Mest var det skådespelerskor som sökte arbete helt enkel, några få killar sökte också skådespelarjobb, men det kom också beundrarbrev med kärleksvibrationer fördolda i undertext eller klart uttryckta.
Beundrarposten var svår att hantera. Vem hade jag blivit? Om yrkeskarriären gick exakt som jag ville, så hade mitt kärleksliv aldrig fungerat. Även om jag hunnit skriva tre romaner med kärlek som huvudtema, så var sanningen den att jag faktiskt aldrig hade haft en längre kärleksrelation med en kvinna.
Den enda verkliga kärlek jag upplevt var från mina föräldrar. Visst hade jag haft besvarad förälskelse med ett par kvinnor, och visst hade vi älskat, men det var allt. Kärleken, närheten, har alltid varit min svaga sida. Kanske på grund av att jag alltid varit beroende av hjälp.
På något sätt såg jag alla människor runt mig, som assistenter. Det var inget medvetet, tvärt om, mycket omedvetet. Som en assistentsjuka, orsakad av att, rent faktiskt, vara ständigt beroende av andra människor hjälp för att överleva. Jag kunde inte äta själv. Jag kunde inte klä på mig själv. Hur mycket kamrat jag än var med min vänner, så var de ändå min räddning, när jag blev hungrig eller om jag behövde en jacka, när det var kallt ute. Primära behov går före sociala. Det var omöjligt att ändra, fast jag betraktade mig som en kulturell och självmedveten människa.
Men dessutom fanns ju den hemliga taggen, en tagg innerst inne. Den sårbara punkt som Janos petat på redan för länge sedan. Att mina CP-skada formade min kropp till bilden av ett monster, en freak som skrämde andra människor.
Säkert fanns denna tagg redan från barndomen. Jag minns inte hur gammal jag var. Det enda jag minns är att jag satt i en sadel bak på mammas cykel. Jag skulle få följa med henne och handla. Mamma hoppade av cykeln på sitt speciella, studsande sätt och stannade utanför affären. Just när mamma skulle lyfta ner mig kom en gråhårig tant fram och leende klappade mig på kinden. Sedan sa hon till mamma:
-Usch vad han spänner sig. Ska ni inte sätta honom på institution snart?
Jag tror inte jag förstod så mycket av vad tanten sa, men jag minns mammas reaktion. Vi gick aldrig in i affären och handlade den gången. Mamma bara tvärvände och cyklade hem. Jag minns att hon grät och ringde till pappa med en gång.
Visst finns en sorg i att vara handikappad, i att vara annorlunda. En sorg som man inte kan komma undan vilken karriär man än gör, hur många beundrarbrev, man än får. Vissa minnen blir taggar för livet, på grund av att de snuddar den innersta kärnan av ens oro.
Jag gick integrerad på en skola hemma i Karlsborg, i en vanlig klass. På mellanstadiet hade vi ofta klassfest och som alla barn i tio till tolv års åldern lekte vi sanning och konsekvens, mörka rummet, pussjenka och alla de där lekarna. Det var märkvärdigt att kyssa flickorna i klassen. Vad gäller kyssar kom jag bäst överens med Ulla och ett par andra flickor. Men det som etsat sig fast är inte Ullas och mina långtradare. Det som fastnat som ett ofrånkomligt minne är den gången när jag kysste klassens kristna näbbgädda. Jag var inte intresserad av henne på något sätt, men erövringslusten fanns redan i mig som elva åring, så när jag fick chansen kunde jag inte låta bli att ta tillfället i akt. Efteråt gick näbbgäddan och pratade med sin väninna. Jag såg att näbbgäddan rös när hon berättade att vi kyssts. Hon rös som om jag varit en groda.
Det värsta var att jag inte kunde bli arg på henne. I spegeln såg jag min öppna mun. Om jag fick välja mellan pojkarna i min klass, skulle jag inte valt att kyssa mig själv. Inte ens jag såg någon skönhet eller lockelse i min öppna mun med de spända läpparna. Efter att ha sett näbbgäddan rysa blev jag mycket mer rädd och försiktig. Inte ville jag att någon skulle äcklas och rysa av min närhet. Jag ville framför allt inte se äckel och rysning i någon annans ansikte på grund av att jag kommit för nära. Hon hade visat sitt obehag och fått mig att känna mig som det monster jag aldrig kunde acceptera att jag var.
Första riktiga kontakten med teatervärlden var på Skara skolscen. Kanske var det den illusoriska drömmen som lockade mig, att vara någon annan är den jag var.
Med min gymnasieklass hade jag besökt Skara skolscen en gång och sett ett kammarspel av Strindberg. ”Leka med elden” tror jag att det var. Av själva föreställningen minns jag inte mycket. Det jag kommer ihåg var istället atmosfären, strålkastarna och de svarta fonderna på scenen. Dessa svarta skärmar som kunde maska av det banala och oviktiga och på så sätt framhäva det åskådaren skulle se. Det brann på scenen, ändå brann det inte. Här var allt möjligt. Här ville jag vara.
Dagen efter studentfesten från gymnasiet var det intagningsprov på Skara Skolscen. Jag hade studerat in tre monologer för inträdesproven. Pappa skjutsade mig till Skara, men han fick inte köra ända fram till skolan. Där ville jag vara ensam. Jag anmälde mig i informationen och blev tilldelad en motläserska. Hon visade mig in till ett litet repetitionsrum. Vi gick igenom texterna en gång och jag spelade ut som siaren i Kung Oidipus. Den unga motläserskan följde med i mitt framförande mycket noga. Jag märkte att jag fascinerade henne. Hon frågade om jag ville gå igenom den sista texten också, men jag skakade på huvudet.
-Så långt kommer jag inte, sa jag. Jag talar ju så otydlig, men det verkar som du förstår vad jag säger.
Den unga nickade.
-Jag förstår, sa hon.
-Det är inte alla som gör, sa jag. Jag vet att jag inte passar till skådespelare. Jag ska bli regissör.
Hon nickade.
-Det går nog bra, sa hon.
Jag log mot henne.
-Vad då?
Min fråga förvånade henne. Hon visste inte vad hon skulle säga utan tittade bara på mig. Jag tittade på henne utan att säga något. Det var första gången jag tittade i en kvinnas ögon med stolthet. Hennes ögon fick mig att känna mig stolt. Jag förstod inte varför, men jag insåg att känslan gjorde mig stark.
När jag kallades in på scenen fanns inget som kunde stoppa mig. Strålkastarna riktades mot mig och de svarta skärmarna stängde ute allt annat. Jag var i centrum. Där trivdes jag så jag brydde mig inte om att en av jurymedlemmarna suckade. När jag skulle ge mig på nästa text hörde jag ett mummel och någon sa;
-Tack. Har du någon egen text också.
-Ja, sa jag och gick fram mot scenkanten. Men ni behöver inte höra mer. Det behövs ingen teaterexpert för att tala om att jag inte passar till skådespelare. Jag vill inte gå er skådespelarlinjen. Det är inte därför jag är här, sa jag
Strålkastarna slog mig i ögonen, så jag hade ingen aning om vem jag talade till.
-Jag vill bli regissör, fortsatte jag och hoppade ner i salongen för att inte bländas av ljuset. Jag tänkte ni skulle ta in mig som extra regielev, så jag får lära mig något om teatervärlden.
Juryn blev överrumplad av min självklara rättframhet. Det blev inte någon regiplats på den skolan, men en av jurymedlemmarna blev så imponerad av mitt framträdande och mitt lilla uppror mot konventionerna, att hon lovade hjälpa mig. Jag fick hennes visitkort och hon bad mig ringa om hon själv inte hörde av sig inom en vecka. Nu minns jag bara att hennes förnamn var Margareta.
Efter proven kom min motläserska och ville säga adjö. Hon hade så otroligt vackra ögon och hon stod bara där och tittade på mig.
-Du kommer lyckas, sa hon.
-Det gör säkert du också, sa jag.
Hon log mot mig som om hon visste något, som om hon ville någon. Jag böjde mig mot henne och kysste henne på kinden. Hon tog emot min kyss njutningsfullt, som om hon alltid längtat efter att jag skulle kyssa henne. Det fick mig att sträcka på ryggen än mer. Vi log mot varandra en sista gång. Jag såg hur min kyss blänkte på hennes kind. Sedan vände jag mig om och gick. Hon gjorde mig verkligen stolt och stark.
Efter drygt en vecka ringde Margareta från juryn och talade om att jag skulle få börja på Dramatikinstitutionen vid Göteborg Universitet i två veckor på försök. Jag talade inte om för mamma och pappa att utbildningen var begränsad till en försöksperiod på två veckor. I stället ordnade jag lägenhet i Göteborg och all extra hjälp som behövdes. Ingen skulle sparka ut mig från en teaterskola efter två veckor. Det gjorde de inte heller. På den institutionen stannade jag i tre och ett halvt år och fick mina första teaterkunskaper.
När Margareta berättat om försöksperioden i Göteborg nämnde hon också att hon skulle framföra en speciell hälsning från min motläserska.
-Du förtrollade verkligen henne när du var här, sa Margareta till mig.
-Hon var fin, sa jag.
-Hon tyckte du var fin, sa Margareta innan hon la på.
Efter det samtalet satte jag mig i mitt rum och såg på mig själv i spegeln på nytt. Visst var jag lycklig över att för första gången närma mig teatern, men det var det andra som drabbade mig, det Margareta bara nämnde i förbigående, att min motläserska tyckte jag var fin. Jag mindes hur min kyss blänkt på hennes kind. Hon hade inte skrämts av min närhet eller äcklats av min mun. Min motläserska tyckte jag var fin! Menade verkligen den vackra motläserskan att jag var fin? I spegeln såg jag mitt ryckande, förvridna ansikte. Spänningarna gjorde stora fåror i pannan och längs kinderna. Munnen kunde jag inte stänga, så tänderna och tungan syntes hela tiden.
© All Rights Reserved 2021 ART MULLBACK