Efter inspelningen av mitt fjärde träningspass, då jag stoppade mat i munnen för första gången, skulle vi ha team-middag. Jag skulle fylla 34 år nästa dag. Till middagen hade jag bjudit in Janos Hersko, Rektorn på DI, filmskolan i Stockholm. Han som kallat mig ett äckligt monster, när jag sökte in där. Nu hade vi blivit vänner och jämbördiga kollegor, som åt middag tillsammans. Han hade gått i pension från sitt arbete som DI:s rektor. Nu kallade han sig för en glad svensk pensionär, som spenderade sin pension i Ungern. Han bodde numer mest i Budapest.
Han lyckönskade mig för mitt mod att ägna mig åt min kropp och tyckte att det var oerhört starkt att jag dessutom vågade göra film om det. Vid middagen frågade han mitt team om vad de trodde om min träning. Jag minns att inspelningsledaren svarade:
-Jag tror inte Lars riktigt inser vad som håller på att hända. Om några månader kommer du inte vara så handikappad längre, Lars. Vi kommer inte vilja eller behöva hjälpa dig så mycket. Vem blir du då? Det måste ju vara som att förlora sig själv.
Jag log, men det blev tyst kring bordet. Janos översatte för den förträfflige ungerske fotograf som han hjälpt mig att hitta. Sedan sa de något på ungerska till varandra som jag anade hade med bilderna av mitt livs första tugga att göra.
Vad skulle jag säga? Vem var jag? Vem skulle jag bli? Höll jag på att förlora mig själv? Ja, precis så var det. Jag höll på att förlora mig själv. Allt det gamla skulle bort. Det nya skulle in. Med den här träningen skulle jag förmodligen komma att förvandlas till en helt ny människa. Denna insikt orsakade kaos i hjärnkontoret. Jag glömde saker, sov dåligt, orkade knappt skriva dessa rader. Jag hade alltså alla symtom på stress, som man kan ha. Kroppen värkte smärtsamt för att understödja psykets vilja att lägga av, återgå till det gamla livet, det bekväma och invanda.
Allt var faktiskt bara en öken av motstånd just då, där det gamla livet tonade upp sig vid horisonten som en oas fylld av assistenter och bekvämlighet. Fortfarande kom en del inbjudningar till premiärer och partyn i Stockholms kändisvärld, eftersända till Ungern. Det ljuva livet kallade.
Det nya livet var en milsvid öknen som låg framför. Där var allt nytt, okänt och smärtsamt svårt. Där skulle jag använda nya muskler för att äta, tala, gå, resa mig, sätta mig. Jag skulle sitta på ett nytt sätt, till och med hålla en ny min i ansiktet när jag vilade.
Allt var nytt. Hela min kropp skulle upptäckas och omprövas. Det var den oändliga öknen som jag skulle vandra genom denna sommar, ensam med Eszter. Och där på andra sidan det öde landskapet vågade jag nästan tro att det friska vattnet fanns, det rena havet, det nya livet, det själständiga livet.
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Redan innan jag började arbeta med min slutfilm på DI, filmskolan, hade jag skrivit kontrakt för att göra min första långfilm på SF, Svensk Filmindustri, Sveriges största filmbolag.
På förti- och en bit in på femtitalet var det vanligt att det stora filmbolaget plockade upp talanger utan direkt erfarenhet, men sedan dess tror jag inte det har hänt, förrän med mig. När det blev allmänt känt att jag skulle spela in min långfilm, började okända flickor skriva brev till mig. Mest var det skådespelerskor som sökte arbete helt enkel, några få killar sökte också skådespelarjobb, men det kom också beundrarbrev med kärleksvibrationer fördolda i undertext eller klart uttryckta.
Beundrarposten var svår att hantera. Vem hade jag blivit? Om yrkeskarriären gick exakt som jag ville, så hade mitt kärleksliv aldrig fungerat. Även om jag hunnit skriva tre romaner med kärlek som huvudtema, så var sanningen den att jag faktiskt aldrig hade haft en längre kärleksrelation med en kvinna.
Den enda verkliga kärlek jag upplevt var från mina föräldrar. Visst hade jag haft besvarad förälskelse med ett par kvinnor, och visst hade vi älskat, men det var allt. Kärleken, närheten, har alltid varit min svaga sida. Kanske på grund av att jag alltid varit beroende av hjälp.
På något sätt såg jag alla människor runt mig, som assistenter. Det var inget medvetet, tvärt om, mycket omedvetet. Som en assistentsjuka, orsakad av att, rent faktiskt, vara ständigt beroende av andra människor hjälp för att överleva. Jag kunde inte äta själv. Jag kunde inte klä på mig själv. Hur mycket kamrat jag än var med min vänner, så var de ändå min räddning, när jag blev hungrig eller om jag behövde en jacka, när det var kallt ute. Primära behov går före sociala. Det var omöjligt att ändra, fast jag betraktade mig som en kulturell och självmedveten människa.
Men dessutom fanns ju den hemliga taggen, en tagg innerst inne. Den sårbara punkt som Janos petat på redan för länge sedan. Att mina CP-skada formade min kropp till bilden av ett monster, en freak som skrämde andra människor.
Säkert fanns denna tagg redan från barndomen. Jag minns inte hur gammal jag var. Det enda jag minns är att jag satt i en sadel bak på mammas cykel. Jag skulle få följa med henne och handla. Mamma hoppade av cykeln på sitt speciella, studsande sätt och stannade utanför affären. Just när mamma skulle lyfta ner mig kom en gråhårig tant fram och leende klappade mig på kinden. Sedan sa hon till mamma:
-Usch vad han spänner sig. Ska ni inte sätta honom på institution snart?
Jag tror inte jag förstod så mycket av vad tanten sa, men jag minns mammas reaktion. Vi gick aldrig in i affären och handlade den gången. Mamma bara tvärvände och cyklade hem. Jag minns att hon grät och ringde till pappa med en gång.
Visst finns en sorg i att vara handikappad, i att vara annorlunda. En sorg som man inte kan komma undan vilken karriär man än gör, hur många beundrarbrev, man än får. Vissa minnen blir taggar för livet, på grund av att de snuddar den innersta kärnan av ens oro.
Jag gick integrerad på en skola hemma i Karlsborg, i en vanlig klass. På mellanstadiet hade vi ofta klassfest och som alla barn i tio till tolv års åldern lekte vi sanning och konsekvens, mörka rummet, pussjenka och alla de där lekarna. Det var märkvärdigt att kyssa flickorna i klassen. Vad gäller kyssar kom jag bäst överens med Ulla och ett par andra flickor. Men det som etsat sig fast är inte Ullas och mina långtradare. Det som fastnat som ett ofrånkomligt minne är den gången när jag kysste klassens kristna näbbgädda. Jag var inte intresserad av henne på något sätt, men erövringslusten fanns redan i mig som elva åring, så när jag fick chansen kunde jag inte låta bli att ta tillfället i akt. Efteråt gick näbbgäddan och pratade med sin väninna. Jag såg att näbbgäddan rös när hon berättade att vi kyssts. Hon rös som om jag varit en groda.
Det värsta var att jag inte kunde bli arg på henne. I spegeln såg jag min öppna mun. Om jag fick välja mellan pojkarna i min klass, skulle jag inte valt att kyssa mig själv. Inte ens jag såg någon skönhet eller lockelse i min öppna mun med de spända läpparna. Efter att ha sett näbbgäddan rysa blev jag mycket mer rädd och försiktig. Inte ville jag att någon skulle äcklas och rysa av min närhet. Jag ville framför allt inte se äckel och rysning i någon annans ansikte på grund av att jag kommit för nära. Hon hade visat sitt obehag och fått mig att känna mig som det monster jag aldrig kunde acceptera att jag var.
Första riktiga kontakten med teatervärlden var på Skara skolscen. Kanske var det den illusoriska drömmen som lockade mig, att vara någon annan är den jag var.
Med min gymnasieklass hade jag besökt Skara skolscen en gång och sett ett kammarspel av Strindberg. ”Leka med elden” tror jag att det var. Av själva föreställningen minns jag inte mycket. Det jag kommer ihåg var istället atmosfären, strålkastarna och de svarta fonderna på scenen. Dessa svarta skärmar som kunde maska av det banala och oviktiga och på så sätt framhäva det åskådaren skulle se. Det brann på scenen, ändå brann det inte. Här var allt möjligt. Här ville jag vara.
Dagen efter studentfesten från gymnasiet var det intagningsprov på Skara Skolscen. Jag hade studerat in tre monologer för inträdesproven. Pappa skjutsade mig till Skara, men han fick inte köra ända fram till skolan. Där ville jag vara ensam. Jag anmälde mig i informationen och blev tilldelad en motläserska. Hon visade mig in till ett litet repetitionsrum. Vi gick igenom texterna en gång och jag spelade ut som siaren i Kung Oidipus. Den unga motläserskan följde med i mitt framförande mycket noga. Jag märkte att jag fascinerade henne. Hon frågade om jag ville gå igenom den sista texten också, men jag skakade på huvudet.
-Så långt kommer jag inte, sa jag. Jag talar ju så otydlig, men det verkar som du förstår vad jag säger.
Den unga nickade.
-Jag förstår, sa hon.
-Det är inte alla som gör, sa jag. Jag vet att jag inte passar till skådespelare. Jag ska bli regissör.
Hon nickade.
-Det går nog bra, sa hon.
Jag log mot henne.
-Vad då?
Min fråga förvånade henne. Hon visste inte vad hon skulle säga utan tittade bara på mig. Jag tittade på henne utan att säga något. Det var första gången jag tittade i en kvinnas ögon med stolthet. Hennes ögon fick mig att känna mig stolt. Jag förstod inte varför, men jag insåg att känslan gjorde mig stark.
När jag kallades in på scenen fanns inget som kunde stoppa mig. Strålkastarna riktades mot mig och de svarta skärmarna stängde ute allt annat. Jag var i centrum. Där trivdes jag så jag brydde mig inte om att en av jurymedlemmarna suckade. När jag skulle ge mig på nästa text hörde jag ett mummel och någon sa;
-Tack. Har du någon egen text också.
-Ja, sa jag och gick fram mot scenkanten. Men ni behöver inte höra mer. Det behövs ingen teaterexpert för att tala om att jag inte passar till skådespelare. Jag vill inte gå er skådespelarlinjen. Det är inte därför jag är här, sa jag
Strålkastarna slog mig i ögonen, så jag hade ingen aning om vem jag talade till.
-Jag vill bli regissör, fortsatte jag och hoppade ner i salongen för att inte bländas av ljuset. Jag tänkte ni skulle ta in mig som extra regielev, så jag får lära mig något om teatervärlden.
Juryn blev överrumplad av min självklara rättframhet. Det blev inte någon regiplats på den skolan, men en av jurymedlemmarna blev så imponerad av mitt framträdande och mitt lilla uppror mot konventionerna, att hon lovade hjälpa mig. Jag fick hennes visitkort och hon bad mig ringa om hon själv inte hörde av sig inom en vecka. Nu minns jag bara att hennes förnamn var Margareta.
Efter proven kom min motläserska och ville säga adjö. Hon hade så otroligt vackra ögon och hon stod bara där och tittade på mig.
-Du kommer lyckas, sa hon.
-Det gör säkert du också, sa jag.
Hon log mot mig som om hon visste något, som om hon ville någon. Jag böjde mig mot henne och kysste henne på kinden. Hon tog emot min kyss njutningsfullt, som om hon alltid längtat efter att jag skulle kyssa henne. Det fick mig att sträcka på ryggen än mer. Vi log mot varandra en sista gång. Jag såg hur min kyss blänkte på hennes kind. Sedan vände jag mig om och gick. Hon gjorde mig verkligen stolt och stark.
Efter drygt en vecka ringde Margareta från juryn och talade om att jag skulle få börja på Dramatikinstitutionen vid Göteborg Universitet i två veckor på försök. Jag talade inte om för mamma och pappa att utbildningen var begränsad till en försöksperiod på två veckor. I stället ordnade jag lägenhet i Göteborg och all extra hjälp som behövdes. Ingen skulle sparka ut mig från en teaterskola efter två veckor. Det gjorde de inte heller. På den institutionen stannade jag i tre och ett halvt år och fick mina första teaterkunskaper.
När Margareta berättat om försöksperioden i Göteborg nämnde hon också att hon skulle framföra en speciell hälsning från min motläserska.
-Du förtrollade verkligen henne när du var här, sa Margareta till mig.
-Hon var fin, sa jag.
-Hon tyckte du var fin, sa Margareta innan hon la på.
Efter det samtalet satte jag mig i mitt rum och såg på mig själv i spegeln på nytt. Visst var jag lycklig över att för första gången närma mig teatern, men det var det andra som drabbade mig, det Margareta bara nämnde i förbigående, att min motläserska tyckte jag var fin. Jag mindes hur min kyss blänkt på hennes kind. Hon hade inte skrämts av min närhet eller äcklats av min mun. Min motläserska tyckte jag var fin! Menade verkligen den vackra motläserskan att jag var fin? I spegeln såg jag mitt ryckande, förvridna ansikte. Spänningarna gjorde stora fåror i pannan och längs kinderna. Munnen kunde jag inte stänga, så tänderna och tungan syntes hela tiden.
Filmen som förändrade mitt liv från CP-barnet till att bli en människa. Min förhoppning i allt jag gör, är att visa människan bakom det yttre, drömmarna, förhoppningarna. När vi känner igen det mänskliga i en ny människa, hoppas jag att rädslor och fördomar minskar och vi får lättare att mötas och stödja varandra. Visst handlar livet om att må bra under vägens gång.
1989, nio år efter första mötet med Janos, filmskolans rektor, hade jag gjort min första längre spelfilm. (50 minuter lång. Budgeten på en miljon fick jag bland annat ihop genom priser och försäljning av mina tidigare filmer.) Denna gång var jag inte rädd för honom, att han skulle kasta ut mig eller se mig som ett äckligt monster, som han gjort tidigare. Jag visste att min nya film hade öppnat ögonen på Janos, fått honom att se min vackra och intelligenta insida bakom min vanställda CP-kropp, som Janos tidigare kallat äcklig. Efter nio år var Janos överbevisad. Han hade till och med lärt sig lyssna på mig. Vi kunde prata. När han sett min film ”Se Mig” sa han:
-Det är ett förstlingsverk. Men det är bra. Jag har länge veta att det skulle bli bra. Från scenskolan i Göteborg vet jag att du valde de bästa eleverna. Jag vet. Jag har arbetat med dem och jag ser vad du har gjort med dem.
Med ett litet leende la han till:
-Det var inte lätt att se första gången då kom hit, men nu ser jag. Du har regitalang.
-Jag har gjort mina filmer på entusiasm utan att kunna någonting, sa jag. Nu orkar jag inte mer. Jag måste få kunskap för att kunna göra fler filmer och uttrycka det jag vill.
-Kära du, sa Janos. Du kan mer om film än de flesta av mina elever. Men du ska få den utbildning du behöver. Jag ska se till att du blir antagen. Du är en av oss.
Sedan jag kom in på DI gick allt som en dans. Jag brukar säga att på hundra motgångar kom en framgång före DI. Efter DI gick det bara tio motgångar på en framgång. Jag tyckte livet blev oförskämt lätt.
Anders Ekborg och Görel Croona
Min första succé var kortfilmen PÅKLÄDNINGEN. Och den konkreta vändpunkten kom när Jörgen Persson tackade ja till att fotografera den. Han är vårt lands förnämsta filmfotograf och arbetar för det mesta med Bille August. Naturligtvis hade Jörgen inte tid att göra min kortfilm, men jag sköt upp inspelningarna för hans skull, hittade sponsorer så vi kunde spela in på 35 mm biofilm istället för på video. Budgeten steg med drygt 500 % och Jörgen insåg att jag inte skulle ge mig innan han tackade ja, så han klämde in min lilla kortfilm mellan DEN GODA VILJAN av Ingemar Bergman och INDIANA JONES av Steven Spielberg under sin enda semester vecka. Sedan tackade Ville Petterson Berger ja, en av landets bästa ljudtekniker. Den mycket kunniga passar- och el-personalen på DI fick särskilda order av Janos Hersko att göra allt för mitt filmprojekt. Tre ypperliga skådespelare tackade ja, Anders Ekborg, Görel Crona och Ursula Fogelström och sist men absolut inte minst viktigt tacka Susanne Linnman ja till att klippa filmen. Hon är Sveriges bästa filmklippare, bland mycket annat klipperskan bakom MITT LIV SOM HUND, som vann Golden Glob och Dubbla Oscars nomineringar.
Resultatet blev tolv minuter som kallades geniala. Jag fick omdömet Sveriges stora filmiska hopp och Janos kallade mig för ”Sveriges vackraste saga” i en intervju. Efter det 20 minuter långa reportaget i TV4:as samhällsprogram KALLA FAKTA blev jag dessutom plötsligt offentlig, en kändis. Jag var CP-barnet som trotsat min egen oförmåga och blivit filmregissören Sverige väntade på.
Se gärna PÅKLÄDNINGEN, filmen som förändrade mitt liv från CP-barnet till att bli en människa. Min förhoppning i allt jag gör, är att visa människan bakom det yttre, drömmarna, förhoppningarna. När vi känner igen det mänskliga i en ny människa, hoppas jag att rädslor och fördomar minskar och vi får lättare att mötas och stödja varandra. Visst handlar livet om att må bra under vägens gång.
Jag är född 1961 när det moderna funktionshindertänkandet fick sin grund.
På 60-talet var allt möjligt i Sverige och i hela västvärlden. De unga trodde på fri kärlek, flower power, utan sårande otrohet och med ömhet över alla gränser.
I väst lyckades vi landa på månen och färg-TV:n kom och i Sverige härskade socialdemokratin så starkt att den socialistiska drömmen om ekonomisk och social rättvisa var ett överskådligt mål, även för de flesta som kallade sig högerinriktade.
Den nya skolan inrättades där den enskilde elevens välbefinnande var viktigare än kunskapsinlärning. Fysisk bestraffning avskaffades enligt lag. Till och med föräldrar som agar sina barn gör sig numer skyldig till brott.
Och 1963 öppnades grundskolorna också för oss fysiskt funktionshindrade, vi fick skolplikt och där med rätt att gå i skolan. Först var det internatskolor. Jag gick i Göteborg på Bräcke Östergård i förskolan och på lågstadiet. Men redan i slutet av 60-talet började vi handikappade att integreras i samhället. Det var aldrig tal om att låsas in eller stoppas undan. Vi funktionshindrade skulle ut i samhället på lika villkor. I Sverige var allt möjligt under 60-talet. Alla var lika värda i Gunnar Strängs progressiva ekonomi.
Jag minns när jag som den första funktionshindrade skulle börja i fjärde klass i vanliga skolan i Karlsborg. Inför skolstarten var det flera stora konferenser om hur allt skulle ordnas på bästa sätt.
Jag var alltid huvudperson och van att prata med de höga gubbarna vare sig de kallade sig doktorer, rektorer eller kuratorer. Jag var van att vara medelpunkten och var van att få det som jag tyckte var bäst, vare sig det gällde klasstorlek eller antalet assistenttimmar, för utan en assistent vid min sida hade jag aldrig klarat mig. Jag var van att få taxi hem från skolan, när de andra fick cykla i regn och rusk. Jag var van att bli sedd som intelligent och kapabel.
På dessa konferenser kändes aldrig mina specialbehov som omöjliga problem. 60-talets framtidsoptimism genomsyrade också mina integreringskonferenser. Det var som om byråkraterna hittade en lust i att hjälpa mig, anpassa min omgivning, så att jag kunde delta på samma villkor som alla andra. Jag visste vilka behov jag hade och var tacksam för den hjälp jag fick. Jag har alltid varit ett av de mest lyckade integreringsexprimenten.
När jag ville pröva att studera teknik fast jag inte kan hålla i en skruvmejsel, så specialanpassades utbildningen till min förmåga. När jag ville studera till dramapedagog vid Göteborgs Universitet togs jag in som extraelev före hundra andra sökande. Jag fick också ett eget telefonnummer till färdtjänsts taxi för att jag skulle kunna gå på bio och teater i studiesyfte hur ofta jag ville, och jag ville ofta.
Jag har kunnat använda mitt handikapp som en förturs bricka, en biljett till de bästa platserna på teatern eller en genväg till utbildning. Denna 60-talistiska framtidstro hängde med till slutet av 80-talet inom handikappSverige och är nyckeln till min framgång och min livsanda.
Det är den svenska politiska framtidstron, rättvisetanken, som fått mig att tro på mig själv. Det är de svenska byråkraterna på försäkringskassan, inom skolväsendet, på länsarbetsnämnden och inom hela den statliga och komunala förvaltningen som gjort mig till svensk samhällsmedborgare på lika villkor.
Hade jag varit född tio år tidigare, hade det inte ens varit säkert att jag fått börja småskolan. Hade jag varit född i USA hade jag inte fått någon skrivmaskin av staten som barn och ingen assistent vid min sida och därför hade jag kanske aldrig ens lärt mig skriva och läsa. Men i Sverige har jag lärt mig att allt är möjlig, för allt var möjligt. Jag fick den hjälp och den specialanpassning jag behövde.
För mig måste jag säga att den sociala drömmen om rättvisa i välfärdsstaten har fungerat. De sociala skyddsnäten har inte bara fångat upp mig till en dräglig tillvaro. Välfärdsstaten har också varit en språngbräda som lyckats tillvara ta min förmåga och ge mig förhoppningar om ett värdigt liv som en likvärdig medborgare. I denna tro hade jag levt ända tills jag mötte en Östeurope som var rektor för Sveriges enda högskola för film och TV.
Janos var inte anpassad till svensk offentlighet. Han var realist och körde ut mig. Någongång var jag tvungen att se sanningen i vitögat. På ett sätt insåg jag att Janos hade rätt. Varför skulle jag utbilda mig till filmregissör, om jag inte skulle klara av jobbet i framtiden? Tänk om jag inte kunde instruera skådespelare eller leda ett filmteam? Vid sidan av utbildningen till stridspilot är filmregiutbildningen den dyraste i Sverige.
Kanske var den svenska modellen bara ett daltande med oss funktionshindrade? De kulturpolitiska målen att göra det offentliga livet tillgängligt för alla, kanske bara var en vacker pappersdrake? Jag fick skriva i tidningar och studera till dramapedagog, inte för att jag var duglig, utan för att det såg bra ut i statistiken, att också en gravt funktionshindrad var anställd eller genomgick utbildning? Så hade jag aldrig sett saken förut.
Visst sårade Janos mig på många sätt. Men det som irriterade mig mest var, att det syntes på honom att han inte trodde att jag skulle klara arbetet som regissör. Jag visste att jag skulle klara det. Jag ville inte ha någon förtursplats på hans skola. Jag ville inte syssla med film på en skyddad verkstad eller på en terapiavdelning. Jag ville konkurrera på marknadens hårda villkor. Jag var inte den Janos trodde. Han skulle bli tvungen att se mig.