Etikett: Barn

Art Mullback >
Kap 29: Testa modet – sätta sig på huk, för första gången i livet

Kap 29: Testa modet – sätta sig på huk, för första gången i livet

2014-09-03 18.01.38JO, DU KAN – BLOGGEN, bygger på en bok som skrevs 1996 och som snabbt såldes slut på förlaget. Genom att följa den får du en bakgrund och förståelse för det arbete som fortfarande pågår, för att ge alla neurologiskt skadade, som vill, tillgång till konduktiv pedagogik. Tidigare kapitel  hittar du genom att klicka på kategorin ”Jo, du kan – bloggen” i menyn till vänster.

I DAG KAP 29:

Efter de lugna inledande benövningarna brukar vi träna armarna. Så inte vid detta tionde träningstillfälle. Istället ville Eszter att jag från stående skulle sätta mig på huk.

Det vågade jag inte. Jag var säker på att ramla baklänges och slå bakhuvudet i golvet.

-Du måste börja lita på dig själv, sa Eszter och tog mig under ena armen.

Plötsligt kände jag mig som Maria som inte ens försökte öppna sin såpbubbelburk. Varför försökte jag inte sätta mig på huk? Varför väntade både Maria och jag på hjälp, när det var något vi trodde vi inte kunde? Varför ville vi inte, varför vågade vi inte försöka? Marias lillasyster försökte ju själv hela tiden? Kanske tillhörde det hennes ålder, men hade Maria och jag någonsin befunnit sig i den åldern, när vi ville pröva själva?

-Försök, sa Eszter.

Agi, assistenten, tog mig under andra armen och jag försökte. Som en stel gammal gubbe böjde jag mig sakta ner.

-Nej.

Eszter var inte nöjd. Jag gick upp på tå. Det fick jag inte. Hela fötterna skulle vara mot golvet. Jag förklarade att det var omöjligt, att mina vadmuskler var för korta. Eszter blev upprörd.

-De är inte för korta, sa hon. Det tror ortopederna också. Det är därför man opererar spastiska barn, men det blir bara en förbättring i fyra år. Felet är inte att musklerna är förkorta. Felet är att muskeln är spänd. Om vi kan träna den att slappna av, så blir det en långvarig förbättrig.

Hon ville jag skulle sätta mig på huk igen och underströk att hon visste att mina vadmuskler var tillräckligt långa för att hålla hela fotsulan mot golvet.

Lika räddhågsen och försiktig som förut böjde jag mig ner. Eszter tyckte det gick för sakta. Hon slängde sig på mig plötsligt. Hon hoppade upp på min rygg, tryckte mig nedåt och utan att jag visste ordet av åkte jag ihop som en fällkniv med hela fotsulan mot golvet.

Visst kändes det i vaderna. Jag har ju knappt aldrig rört vadmuskeln förut, men det gjorde inte alls så ont som det gör när man tänjer en för kort muskel. Vaden var aktiv. Jag arbetade med den och därför slappnade den av.

FORTSÄTTNING NÄSTA VECKA


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Kap 26: I Ungern anses att behandlingen de första månaderna i livet är viktigast

Kap 26: I Ungern anses att behandlingen de första månaderna i livet är viktigast

2014-07-22 20.40.54 Charlotte sa inget till svar. Hon var bara tyst i telefonen en lång stund. Kanske tänkte hon på sin egen svårt CP-skadade tonårs son. Kanske mindes hon vanmakten att inte kunna annat än vänta och se, när ingen behandling var tillgänglig, när hon själv var nybliven mamma.
LÄS MER

Kap 26: Jag ville gripa tag om min älskades axlar och skaka om henne

Kap 26: Jag ville gripa tag om min älskades axlar och skaka om henne

2014-07-26 12.55.52JO, DU KAN – BLOGGEN En insikt i varför jag tränade så intensivt kom till mig. Det var inte bara för att jag ville äta själv. Huvudorsaken kanske ändå var musklernas storlek. Min älskade stod framför mig som en vålnad igen. När jag såg henne för min inre syn denna gång, var det inte längtan och saknad jag kände. Nu växte istället en ilska inom mig.
LÄS MER

Kap 25: Det omöjliga var på gång att hända

Kap 25: Det omöjliga var på gång att hända

2014-05-14 14.08.00 De sjukgymnaster och arbetsterapeuter som behandlade mig efter operationerna hade ingen särskild utbildning på neurologiska funktionshinder. Deras specialitet var ortopedi med inriktning på händer. De frågade mig om jag ville göra några övningar, men jag förklarade för dem att jag klarat mig hela livet utan att använda händerna. Att det inte tjänade någonting till att öva, för jag kunde ändå inte styra musklerna i händerna. Det trodde de på, de visste ju inget om CP-skadade. Jag trodde själv på den sanningen.
LÄS MER

Kap 20: Äta som en hund eller med min matmaskin

Kap 20: Äta som en hund eller med min matmaskin

matmaskinI bland köpte jag hem pizza till lägenheten och då åt jag som en hund, körde ansiktet i tallriken. På restaurang hade jag min stora matningsmaskin som kyparen fick hjälpa mig att packa upp ur resväskan och skruva fast på bordet. Men hemma hos Maria matade Mona mig. Mitt i den stora förvandlingen till självständighet. LÄS MER

Liv, död, kärlek och goda kakor på ett litet café i en förort till Örebro

Liv, död, kärlek och goda kakor på ett litet café i en förort till Örebro

2014-04-15 16.44.57 SÖNDAGSBLOGGEN: Vi trodde vi klev in i en billig slentrian kiosk med personal som drömde om ett liv i USA, utan ansvar för vare sig sitt automakaffe eller de portionsförpackade kakorna. Men vi steg in i en livsvisdom som bottnade i en mångtusenårig kultur, så annorlunda än vår, men ändå så lik i allmänsklighet och kärlekslängtan. Möten över gränser är livets egen rikedom. LÄS MER

Öppet brev till Örebro landstings sjukvårdspolitiker – krav på rättvisa för CP-skadade

Öppet brev till Örebro landstings sjukvårdspolitiker – krav på rättvisa för CP-skadade

2014-04-15 15.06.01Det är hög tid att Örebro Landsting inför Konduktiv Pedagogik som en rättighet likt större delen av övriga Sverige. Nu vänder jag mig till Örebro landstings sjukvårdspolitiker att kontrollera hur habiliteringen förvaltar anslagen till träning, eftersom habiliteringschef Kenneth Karlsson vägrar svara på frågor om vem som har rätt till träning, eller vad habilitering menar med träning. LÄS MER

Kap 12: Jag önskar att jag hade fått hjälp att leka på samma sätt när jag var barn

Kap 12: Jag önskar att jag hade fått hjälp att leka på samma sätt när jag var barn

kp vad är detEszter undersöker Philip för länge sedanBarnen tog i och kämpade för att de ville leka. Här var ingen för svårt skadad för att vara med. Här behandlades inte barnen som sjuklingar som skulle läggas på britsar för sjukgymnastik. Här lekte man för att också svårt CP-skadade barn har behov av att leka och leken utformades med en sådan skicklighet att den innehöll de moment barnet behövde öva. LÄS MER

Theme: Overlay by Kaira Erik Dahlbergsgatan 8, 411 26 GÖTEBORG
Ring oss: +76 100 100 7. Mail: info@mullback.se