m.     bbnb

Konstbok om Covid-19

Covid-19 i text och bild

En konstutställninge i bokform. (Inbunden, 40 sidor). Pris 150:-.

Köp den på galleriet. Eller ring och beställ så skickar fraktfritt. Tel 0735 46 00 64.

Förbjuden Rörelse. Det är något vi funktionshindrade ständigt upplever. Plötsligt har det drabbat hela samhället. Makten förbjuder oss alla att röra oss. Vi är alla fastspända av samhällets regler, krav och lagar och av den mellanmänskliga sociala kontroll, som detta nya samhällsklimat leder till.

Men är detta samhällsklimatet verkligen nytt? Eller är Corona-verkligheten bara en uppskalad modell av en pågående trend? Det nya är kanske bara att Corona är demokratiskt, slår urskillningslöst, drabbar alla.

Våren 2020 har inte bara den sociala kontrollen och maktens beslut förbjudit funktionshindrade och andra grupper på samhällets bakgård att röra oss. Hela världen har stannat. Projektet Förbjuden Rörelse har blivit verklighet, något alla upplever.

   Välkommen till de begränsades värld.

Familjen Linderholm – om att klara karantän

Emilia, Lena o Gösta Linderholm. Gemensam utställning på Art Mullback i Göteborg i september och Stockholm i oktober. Konst i Corona. prod Statens Konstnärsnämnd

Svärmor (90 år) överlevde COVID19 – överlever hon besöksförbudet på våra äldreboende

Svärmor på äldreboende i Malmö fick Corona. Sista april blev min fru uppringd av läkare, som berättade att hon var riktigt dålig i Covid19, som hon fått på sin 90 år dag, trots att hon fick fira den i ensamhet utan släkt fest. Läkaren gav undantag från besöksförbudet, nu när hon var döende, om vi ville ta avsked.
   När min fru och vår dotter besökte henne 1 maj, var hon mycket medtagen, men vaknade till, kände igen sitt barn och barnbarn trots full skyddsutrustning. Under det korta mötet fick de henne till och med att dricka igen.
   Under långhelgen godkände sjuksköterskan att min fru gjort ett kort besök även 2 och 3 maj. För varje besök blev svärmor bättre och bättre och personalen sa att hon även börjat dricka lite när de gav henne. Redan på söndagen var svärmor så pass bra att dödshotet kändes avlägset. 
På måndagen den 4 maj ringde sektionschefen för äldreboendet och närmast läxade upp min fru, för att hon besökt sin mamma trots att hon inte var döende längre. När min fru talade om att det var på uppmaning av läkare och godkänt av sjuksköterska, fick hon en halv ursäkt. Sektionschefen styrs ju, som alla, av icke ifrågasatta direktiv uppifrån.
Men man måste ju verkligen ifrågasätta om det är någon stor risk att anhöriga smittar på äldreboende. Finns det någon anhörig i dessa tider, som skulle besöka sina äldre, sköra släktingar halvsjuka eller utan att hålla distans?
    Om det tvärtom är de anställda som sprider smittan och anhöriga i själva verket är förutsättningen för de gamlas livsvilja, då är ju besöksförbudet kontraproduktivt.
    Detta gäller ju i synnerhet alla äldre på boendena som INTE har COVID19.
Att svensk äldreomsorg satt på undantag och är illa skött har framstått men alltför klar tydlighet denna vår. Är besöksförbudet ytterligare ett steg i att gömma undan de äldre, hålla dem utanför samhället? Inte för att skydda dem, utan för att hålla oss andra från deras lidande, misär, ensamhet. Hålla allmänhetens ögon från personalens dåliga arbetsvillkor, så att kommuner och andra arbetsgivare kan beordra dessa låglöneanställda att fortsätta sina arbeten utan skydd. Vårt viruskrigs frontlinje. Vår tids betydelselösa kanonmat.
Häv besöksförbudet på äldreboende. Det ger de äldre ett värdigare liv och skulle underlätta för den mycket ansträngda personalen. Skulle det öka smittspridningen? Knappast, om förståeliga avståndsregler finns.
    Det är inte rimligt att låsa in våra äldre i hårdare karantän än isolerings straffen för våra värsta brottslingar.
Idag ringde i alla fall svärmor och sa att hon ville gå ut. Hon äter och dricker igen trots tristess, isolerad i sitt rum. Hon överlevde COVID19. Vi får se om hon överlever isolering och besöksförbud.
Lars Mullback

Miriam Bryant – fantastisk, sårbar och stark på Scandinavium

Rescention av Lars Mullback

10 tusen i ett fullsatt Scandinavium kräver sin artist. Allt för ofta radas bara låt efter låt upp i ett slentrianmässigt pärlband. Med så många hits som Miriam Bryant producerat, hade det säkert tillfredsställt de flesta beundrare. Men Miriam är större än så. Hon är konstnär som kan ge sin publik en förståelse och upplevelse utöver det hon på ytan berättar.

När Miriam Bryant intar scenen, gör hon det i en gråsvart långrock. Det gör mig först besviken och orolig för att vi ska få uppleva en inåtvänd konsert från en artist som bara släppt in publiken i replokalen för att kunna ta betalt. Men redan under första numret anar jag en medvetenhet. Artisten ser oss. Hon vill mig, sin publik,. något.

6 mars 2020 kom Miriam Bryants turné till Göteborg och mötte sina hemma fans med värme och kärlek, men utan smicker eller påklistrad inställsamhet. (pressbild från Miriam Bryants Mynewsdesk)

Långrocken, som vid första anblicken kändes som ett döljande och avståndstagande skal, är uppknäppt och där under anas något ljust och inbjudande.

Ljudbilden är förvånansvärt bra och Miriams fantastiska röst lyfter till musikalisk njutning. I refrängerna sjunger alla med och långrocken öppnas alltmer och avslöjar svagt böjda, tjocka, vita linjer på kläderna under. Vad betyder det?

I mellansnacken sluts långrocken till ett skyddande skal igen och Miriam berättar om sina demoner, rädslan och känslan av att stå utanför, att inte höra till, att vara bortvald, när det enda som egentligen ger oss alla värde, trygghet och självkänsla, är att höra till.

Rent faktiskt beskriver Miriam kärleksrelationer i sina texter och mellansnack. Men allteftersom konserten går växer dessa privata berättelser till ett större djup. Allt byggs upp till ett crescendo i genombrotshitten; ”Push, Play, Stop, Rewind”.

Så är det. När vi stannar upp, backar och spelar upp allt igen, blir allt klarare och artisten tar sin 10 tusenhövdad publik i handen och visar att ur mindervärdighetskänslor kan vår inre urkraft växa och vi vågar sätta oss i den svarta bilen och åka vidare med styrka och självkänsla.

MB-BLACK-CAR-HIRES, en av Miriam Bryant många hits, som visar hennes folklighet, musikaliska styrka och känsliga sårbarhet. (pressbild från Miriam Bryants Mynewsdesk)

I avslutningslåtarna släpper Miriam Bryant fram sig själv och jag överväldigas av hennes fantastiska styrka och djup i röst och uttryck. Jag tror på henne, även om scenspråket saknar en del för att bli en helhetsshow. Men det är en liten invändning, för det mörker Miriam ändå så effektivt förmedlar i sin konsert gäller oss alla.

Konserten känns nutid och behandlar våra stora samhällsproblem som politiker och samhällsdebattatörer beskriver som otrygghet och vill övertyga oss om att de kan avhjälpa med fler poliser och hårdare och omänskligare tag på alla områden.

Men Miriam Bryants konsert växer till ett statement och ett långt finger åt populistiska lösningar som bygger på hårdhet och avståndstagande från omsorg, omtanke och alla människors värde.

Vågar man vara så stark och sårbar som Miriam Bryant, så går det. Inför slutlåten kastar hon sin långrock, sitt skyddande skal. Påklädd men ändå känslomässigt naken står hon framför oss och de vita rundade mönstren på hennes byxor framstår tydlig. De är inramande livslinjer som understryker konsertens budskap att varje människa är sin egen enhet med behov av omsorg, kärlek och förståelse.

Slutlåten ger svaret och beskriver behovet som alla har. Behovet som skulle bota mångas otrygghet, mörker och inre demoner på ett betydligt effektivare sätt än fler poliser och andra populistiska hårdhetsåtgärder kan. Slutlåten hämtar Miriam från vår gemensamma kulturhistoria, som i mycket bygger på genomlevda erfarenheter av vad det viktiga i livet egentligen handlar om.

Sven-Bertil Taubes låt med Lars Forsells text ”Ett sista glas” sammanfattar konserten och kommer med livsvisdomen att erkänna sin misstag och bjuda in både vänner och fiender till ett sista glas för försoning och en ny lyckligare framtid.

Translate »
%d bloggare gillar detta: