m. bbnb
En konstutställninge i bokform. (Inbunden, 40 sidor). Pris 150:-.
Köp den på galleriet. Eller ring och beställ så skickar fraktfritt. Tel 0735 46 00 64.
Förbjuden Rörelse. Det är något vi funktionshindrade ständigt upplever. Plötsligt har det drabbat hela samhället. Makten förbjuder oss alla att röra oss. Vi är alla fastspända av samhällets regler, krav och lagar och av den mellanmänskliga sociala kontroll, som detta nya samhällsklimat leder till.
Men är detta samhällsklimatet verkligen nytt? Eller är Corona-verkligheten bara en uppskalad modell av en pågående trend? Det nya är kanske bara att Corona är demokratiskt, slår urskillningslöst, drabbar alla.
Våren 2020 har inte bara den sociala kontrollen och maktens beslut förbjudit funktionshindrade och andra grupper på samhällets bakgård att röra oss. Hela världen har stannat. Projektet Förbjuden Rörelse har blivit verklighet, något alla upplever.
Välkommen till de begränsades värld.
När alla pratar om corona passar habiliteringen på att försämra för dom mest utsatta. Läs Gintares och min artikel på Hippson och hjälp till att protestera mot detta med din underskrift på SKRIV UNDER.
Länk till artikeln:
Rescention av Lars Mullback
10 tusen i ett fullsatt Scandinavium kräver sin artist. Allt för ofta radas bara låt efter låt upp i ett slentrianmässigt pärlband. Med så många hits som Miriam Bryant producerat, hade det säkert tillfredsställt de flesta beundrare. Men Miriam är större än så. Hon är konstnär som kan ge sin publik en förståelse och upplevelse utöver det hon på ytan berättar.
När Miriam Bryant intar scenen, gör hon det i en gråsvart långrock. Det gör mig först besviken och orolig för att vi ska få uppleva en inåtvänd konsert från en artist som bara släppt in publiken i replokalen för att kunna ta betalt. Men redan under första numret anar jag en medvetenhet. Artisten ser oss. Hon vill mig, sin publik,. något.
Långrocken, som vid första anblicken kändes som ett döljande och avståndstagande skal, är uppknäppt och där under anas något ljust och inbjudande.
Ljudbilden är förvånansvärt bra och Miriams fantastiska röst lyfter till musikalisk njutning. I refrängerna sjunger alla med och långrocken öppnas alltmer och avslöjar svagt böjda, tjocka, vita linjer på kläderna under. Vad betyder det?
I mellansnacken sluts långrocken till ett skyddande skal igen och Miriam berättar om sina demoner, rädslan och känslan av att stå utanför, att inte höra till, att vara bortvald, när det enda som egentligen ger oss alla värde, trygghet och självkänsla, är att höra till.
Rent faktiskt beskriver Miriam kärleksrelationer i sina texter och mellansnack. Men allteftersom konserten går växer dessa privata berättelser till ett större djup. Allt byggs upp till ett crescendo i genombrotshitten; ”Push, Play, Stop, Rewind”.
Så är det. När vi stannar upp, backar och spelar upp allt igen, blir allt klarare och artisten tar sin 10 tusenhövdad publik i handen och visar att ur mindervärdighetskänslor kan vår inre urkraft växa och vi vågar sätta oss i den svarta bilen och åka vidare med styrka och självkänsla.
I avslutningslåtarna släpper Miriam Bryant fram sig själv och jag överväldigas av hennes fantastiska styrka och djup i röst och uttryck. Jag tror på henne, även om scenspråket saknar en del för att bli en helhetsshow. Men det är en liten invändning, för det mörker Miriam ändå så effektivt förmedlar i sin konsert gäller oss alla.
Konserten känns nutid och behandlar våra stora samhällsproblem som politiker och samhällsdebattatörer beskriver som otrygghet och vill övertyga oss om att de kan avhjälpa med fler poliser och hårdare och omänskligare tag på alla områden.
Men Miriam Bryants konsert växer till ett statement och ett långt finger åt populistiska lösningar som bygger på hårdhet och avståndstagande från omsorg, omtanke och alla människors värde.
Vågar man vara så stark och sårbar som Miriam Bryant, så går det. Inför slutlåten kastar hon sin långrock, sitt skyddande skal. Påklädd men ändå känslomässigt naken står hon framför oss och de vita rundade mönstren på hennes byxor framstår tydlig. De är inramande livslinjer som understryker konsertens budskap att varje människa är sin egen enhet med behov av omsorg, kärlek och förståelse.
Slutlåten ger svaret och beskriver behovet som alla har. Behovet som skulle bota mångas otrygghet, mörker och inre demoner på ett betydligt effektivare sätt än fler poliser och andra populistiska hårdhetsåtgärder kan. Slutlåten hämtar Miriam från vår gemensamma kulturhistoria, som i mycket bygger på genomlevda erfarenheter av vad det viktiga i livet egentligen handlar om.
Sven-Bertil Taubes låt med Lars Forsells text ”Ett sista glas” sammanfattar konserten och kommer med livsvisdomen att erkänna sin misstag och bjuda in både vänner och fiender till ett sista glas för försoning och en ny lyckligare framtid.
© All Rights Reserved 2021 ART MULLBACK