Kap 6: Ångestens kärna. Finns kärleken för mig?

hjärtaRedan innan jag började arbeta med min slutfilm på DI, filmskolan, hade jag skrivit kontrakt för att göra min första långfilm på SF, Svensk Filmindustri, Sveriges största filmbolag.

På förti- och en bit in på femtitalet var det vanligt att det stora filmbolaget plockade upp talanger utan direkt erfarenhet, men sedan dess tror jag inte det har hänt, förrän med mig. När det blev allmänt känt att jag skulle spela in min långfilm, började okända flickor skriva brev till mig. Mest var det skådespelerskor som sökte arbete helt enkel, några få killar sökte också skådespelarjobb, men det kom också beundrarbrev med kärleksvibrationer fördolda i undertext eller klart uttryckta.

Beundrarposten var svår att hantera. Vem hade jag blivit? Om yrkeskarriären gick exakt som jag ville, så hade mitt kärleksliv aldrig fungerat. Även om jag hunnit skriva tre romaner med kärlek som huvudtema, så var sanningen den att jag faktiskt aldrig hade haft en längre kärleksrelation med en kvinna.

Den enda verkliga kärlek jag upplevt var från mina föräldrar. Visst hade jag haft besvarad förälskelse med ett par kvinnor, och visst hade vi älskat, men det var allt. Kärleken, närheten, har alltid varit min svaga sida. Kanske på grund av att jag alltid varit beroende av hjälp.

På något sätt såg jag alla människor runt mig, som assistenter. Det var inget medvetet, tvärt om, mycket omedvetet. Som en assistentsjuka, orsakad av att, rent faktiskt, vara ständigt beroende av andra människor hjälp för att överleva. Jag kunde inte äta själv. Jag kunde inte klä på mig själv. Hur mycket kamrat jag än var med min vänner, så var de ändå min räddning, när jag blev hungrig eller om jag behövde en jacka, när det var kallt ute. Primära behov går före sociala. Det var omöjligt att ändra, fast jag betraktade mig som en kulturell och självmedveten människa.

Men dessutom fanns ju den hemliga taggen,  en tagg innerst inne. Den sårbara punkt som Janos petat på redan för länge sedan. Att mina CP-skada formade min kropp till bilden av ett monster, en freak som skrämde andra människor.

rosentaggSäkert fanns denna tagg redan från barndomen. Jag minns inte hur gammal jag var. Det enda jag minns är att jag satt i en sadel bak på mammas cykel. Jag skulle få följa med henne och handla. Mamma hoppade av cykeln på sitt speciella, studsande sätt och stannade utanför affären. Just när mamma skulle lyfta ner mig kom en gråhårig tant fram och leende klappade mig på kinden. Sedan sa hon till mamma:

-Usch vad han spänner sig. Ska ni inte sätta honom på institution snart?

Jag tror inte jag förstod så mycket av vad tanten sa, men jag minns mammas reaktion. Vi gick aldrig in i affären och handlade den gången. Mamma bara tvärvände och cyklade hem. Jag minns att hon grät och ringde till pappa med en gång.

Visst finns en sorg i att vara handikappad, i att vara annorlunda. En sorg som man inte kan komma undan vilken karriär man än gör, hur många beundrarbrev, man än får. Vissa minnen blir taggar för livet, på grund av att de snuddar den innersta kärnan av ens oro.

Jag gick integrerad på en skola hemma i Karlsborg, i en vanlig klass. På mellanstadiet hade vi ofta klassfest och som alla barn i tio till tolv års åldern lekte vi sanning och konsekvens, mörka rummet, pussjenka och alla de där lekarna. Det var märkvärdigt att kyssa flickorna i klassen. Vad gäller kyssar kom jag bäst överens med Ulla och ett par andra flickor. Men det som etsat sig fast är inte Ullas och mina långtradare. Det som fastnat som ett ofrånkomligt minne är den gången när jag kysste klassens kristna näbbgädda. Jag var inte intresserad av henne på något sätt, men erövringslusten fanns redan i mig som elva åring, så när jag fick chansen kunde jag inte låta bli att ta tillfället i akt. Efteråt gick näbbgäddan och pratade med sin väninna. Jag såg att näbbgäddan rös när hon berättade att vi kyssts. Hon rös som om jag varit en groda.

Det värsta var att jag inte kunde bli arg på henne. I spegeln såg jag min öppna mun. Om jag fick välja mellan pojkarna i min klass, skulle jag inte valt att kyssa mig själv. Inte ens jag såg någon skönhet eller lockelse i min öppna mun med de spända läpparna. Efter att ha sett näbbgäddan rysa blev jag mycket mer rädd och försiktig. Inte ville jag att någon skulle äcklas och rysa av min närhet. Jag ville framför allt inte se äckel och rysning i någon annans ansikte på grund av att jag kommit för nära. Hon hade visat sitt obehag och fått mig att känna mig som det monster jag aldrig kunde acceptera att jag var.

teaterFörsta riktiga kontakten med teatervärlden var på Skara skolscen. Kanske var det den illusoriska drömmen som lockade mig, att vara någon annan är den jag var.

Med min gymnasieklass hade jag besökt Skara skolscen en gång och sett ett kammarspel av Strindberg. ”Leka med elden” tror jag att det var. Av själva föreställningen minns jag inte mycket. Det jag kommer ihåg var istället atmosfären, strålkastarna och de svarta fonderna på scenen. Dessa svarta skärmar som kunde maska av det banala och oviktiga och på så sätt framhäva det åskådaren skulle se. Det brann på scenen, ändå brann det inte. Här var allt möjligt. Här ville jag vara.

Dagen efter studentfesten från gymnasiet var det intagningsprov på Skara Skolscen. Jag hade studerat in tre monologer för inträdesproven. Pappa skjutsade mig till Skara, men han fick inte köra ända fram till skolan. Där ville jag vara ensam. Jag anmälde mig i informationen och blev tilldelad en motläserska. Hon visade mig in till ett litet repetitionsrum. Vi gick igenom texterna en gång och jag spelade ut som siaren i Kung Oidipus. Den unga motläserskan följde med i mitt framförande mycket noga. Jag märkte att jag fascinerade henne. Hon frågade om jag ville gå igenom den sista texten också, men jag skakade på huvudet.

-Så långt kommer jag inte, sa jag. Jag talar ju så otydlig, men det verkar som du förstår vad jag säger.

Den unga nickade.

-Jag förstår, sa hon.

-Det är inte alla som gör, sa jag. Jag vet att jag inte passar till skådespelare. Jag ska bli regissör.

Hon nickade.

-Det går nog bra, sa hon.

Jag log mot henne.

-Vad då?

Min fråga förvånade henne. Hon visste inte vad hon skulle säga utan tittade bara på mig. Jag tittade på henne utan att säga något. Det var första gången jag tittade i en kvinnas ögon med stolthet. Hennes ögon fick mig att känna mig stolt. Jag förstod inte varför, men jag insåg att känslan gjorde mig stark.

teater ljusNär jag kallades in på scenen fanns inget som kunde stoppa mig. Strålkastarna riktades mot mig och de svarta skärmarna stängde ute allt annat. Jag var i centrum. Där trivdes jag så jag brydde mig inte om att en av jurymedlemmarna suckade. När jag skulle ge mig på nästa text hörde jag ett mummel och någon sa;

-Tack. Har du någon egen text också.

-Ja, sa jag och gick fram mot scenkanten. Men ni behöver inte höra mer. Det behövs ingen teaterexpert för att tala om att jag inte passar till skådespelare. Jag vill inte gå er skådespelarlinjen. Det är inte därför jag är här, sa jag

Strålkastarna slog mig i ögonen, så jag hade ingen aning om vem jag talade till.

-Jag vill bli regissör, fortsatte jag och hoppade ner i salongen för att inte bländas av ljuset. Jag tänkte ni skulle ta in mig som extra regielev, så jag får lära mig något om teatervärlden.

teater JuryJuryn blev överrumplad av min självklara rättframhet. Det blev inte någon regiplats på den skolan, men en av jurymedlemmarna blev så imponerad av mitt framträdande och mitt lilla uppror mot konventionerna, att hon lovade hjälpa mig. Jag fick hennes visitkort och hon bad mig ringa om hon själv inte hörde av sig inom en vecka. Nu minns jag bara att hennes förnamn var Margareta.

Efter proven kom min motläserska och ville säga adjö. Hon hade så otroligt vackra ögon och hon stod bara där och tittade på mig.

-Du kommer lyckas, sa hon.

-Det gör säkert du också, sa jag.

Hon log mot mig som om hon visste något, som om hon ville någon. Jag böjde mig mot henne och kysste henne på kinden. Hon tog emot min kyss njutningsfullt, som om hon alltid längtat efter att jag skulle kyssa henne. Det fick mig att sträcka på ryggen än mer. Vi log mot varandra en sista gång. Jag såg hur min kyss blänkte på hennes kind. Sedan vände jag mig om och gick. Hon gjorde mig verkligen stolt och stark.

Efter drygt en vecka ringde Margareta från juryn och talade om att jag skulle få börja på Dramatikinstitutionen vid Göteborg Universitet i två veckor på försök. Jag talade inte om för mamma och pappa att utbildningen var begränsad till en försöksperiod på två veckor. I stället ordnade jag lägenhet i Göteborg och all extra hjälp som behövdes. Ingen skulle sparka ut mig från en teaterskola efter två veckor. Det gjorde de inte heller. På den institutionen stannade jag i tre och ett halvt år och fick mina första teaterkunskaper.

När Margareta berättat om försöksperioden i Göteborg nämnde hon också att hon skulle framföra en speciell hälsning från min motläserska.

-Du förtrollade verkligen henne när du var här, sa Margareta till mig.

-Hon var fin, sa jag.

kyss-Hon tyckte du var fin, sa Margareta innan hon la på.

Efter det samtalet satte jag mig i mitt rum och såg på mig själv i spegeln på nytt. Visst var jag lycklig över att för första gången närma mig teatern, men det var det andra som drabbade mig, det Margareta bara nämnde i förbigående, att min motläserska tyckte jag var fin. Jag mindes hur min kyss blänkt på hennes kind. Hon hade inte skrämts av min närhet eller äcklats av min mun. Min motläserska tyckte jag var fin! Menade verkligen den vackra motläserskan att jag var fin? I spegeln såg jag mitt ryckande, förvridna ansikte. Spänningarna gjorde stora fåror i pannan och längs kinderna. Munnen kunde jag inte stänga, så tänderna och tungan syntes hela tiden.