Kap 33: Min sjukgymnastik saknade mål och metod
JO, DU KAN – BLOGGEN, bygger på en bok som skrevs 1996 och som snabbt såldes slut på förlaget. Genom att följa den får du en bakgrund och förståelse för det arbete som fortfarande pågår, för att ge alla neurologiskt skadade, som vill, tillgång till konduktiv pedagogik. Tidigare kapitel hittar du genom att klicka på kategorin ”Jo, du kan – bloggen” i menyn till vänster.
I DAG KAP 33:
Att mina sjukgymnaster gjorde sitt bästa och hade fått den bästa och rätta kunskapen hade varit min fullkomliga övertygelse fram till den dagen, när jag såg de mörka molnen över Budapest, den dagen när jag äntligen lärt mig ta mina steg på det nya sättet. Den dagen förvandlades detta ljusa minne. Mitt sätt att gå var inte obotligt. Mina änglar hade tydligen inte haft tillräcklig kunskap. Det hade tydligen fått fel utbildning. Uppe vid Budapest slott insåg jag att jag var lurad. Jag kunde det omöjliga bara jag fick lära mig, det på rätt sätt. Jag kunde gå på raka ben. Jag kände redan hur påfrestningarna minskade i knä och höft. Äntligen kunde jag.
Gråten avtog långsamt, så jag kunde vända mig mot familjen igen. Maria hade ätit upp sin pannkaka. Nu blåste hon såpbubblor.
Förra gången jag såg Maria blåsa såpbubblor var för en vecka sedan. Då satt pappa Roger intill henne och höll burken med såpa. Han fick också hjälpa Maria att hålla ringen, så hon blåste åt rätt håll.
Nu satt hon ensam på bänken med burken med såpa i ena handen och ringen att blåsa bubblor med i andra handen. Denna gång var Maria mycket noga med att placera ringen framför munnen innan hon blåste. Det kom en massa bubblor varje gång och inte spillde hon ut något heller.
Roger kom fram till mig.
-De har övat det där på institutet.
-Jag ser det, sa jag.
Vilka framgångar Maria och jag gjorde genom träning. Jag tänkte på den tre månader gamla babysen i Sverige, som inte fick behandling.
Roger tog Maria under armarna och lyfte upp henne på raka armar, så hon hissnade och skrattade. Han höll henne på raka armar över huvudet. Det fick mig att tänka på min vänstra axel. Tänk om jag kunde lyfta min vänstra hand över huvudet, då skulle jag inte bara kunna skaka förståelse i min älskade. Då skulle allt ha varit möjligt redan som liten. Tänk om det inte var min skada som hindrade mig från att lyfta vänster hand över huvudet, utan orsaken var att jag använt fel träningsmetod?
Eszter visste säkert om det var möjligt för mig att lära mig lyfta vänster arm över huvudet, men jag vågade inte fråga henne. Jag orkade inte veta. Det skulle innebära att jag i princip skulle kunna göra allt. Jag skulle inte vara handikappad längre. Om sanningen verkligen såg ut så, skulle min CP-skada i fortsättningen bara synas som en skugga i mitt rörelsemönster. Men att bära den sanningen redan nu orkade jag inte. Det var tillräckligt svårt att omfatta den lilla förvandlingen, att efter ett helt liv blivit lärd att det inte gick att göra något åt min gång och nu plötsligt gå som en man.
Eszter var som en schackspelare. Hon gjorde sina små övningar med mig som schackdrag och likt en mästare kunde hon se vinsten oändligt långt borta i framtiden.
Mina svenska änglars sjukgymnastik hade både saknat mål och metod. Saknar man utbildning på CP-skada, så kan man inte bli någon mästare på sitt yrkesområde. I Sverige är en sjukgymnast en sjukgymnast. Eszter har specialstuderat CP-skadd i fyra år för experter på CP-skadade, innan hon började arbeta.
Om man inte får lära sig reglerna kan man inte spela schack, men tärning kan alla kasta.
FORTSÄTTNING NÄSTA VECKA
FOTO ANETTE MULLBACK
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan
Följa mig på Twitter
Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.