Kap 31: Gråten kom överraskande, från ingenstans.
JO, DU KAN – BLOGGEN, bygger på en bok som skrevs 1996 och som snabbt såldes slut på förlaget. Genom att följa den får du en bakgrund och förståelse för det arbete som fortfarande pågår, för att ge alla neurologiskt skadade, som vill, tillgång till konduktiv pedagogik. Tidigare kapitel hittar du genom att klicka på kategorin ”Jo, du kan – bloggen” i menyn till vänster.
I DAG KAP 31:
Efter de två omskakande timmarna hos Eszter åkte jag tillbaka till Marias familj. Maria hade kommit hem från sin träning på Petö-institutet. Både hon och lillasyster Kajsa tittade lite extra, när jag långsamt kom och gick på mitt nya sätt, men de sa inget. Maria satt och åt vofflor på en bänk och Kajsa sysselsatte sig med sin favorit hobby, jaga duvor.
-Vad du går bra. Så har jag aldrig sett dig gå, sa Roger.
Jag log och sa att jag ångrade det jag sa att jag började vänja mig vid träningstempot och berättade att Eszter gjort ett nytt mycket hårdare program med mig.
-Ja, sa Mona, hon såg väl att du var mogen och orkade.
-Ja, sa jag. Eszter är så jävla bra.
Sedan fick jag inte fram ett ljud till. Alla känslor bara välde upp inom mig. Jag vände mig bort för att Maria och Kajsa inte skulle se att jag grät. Gråten kom överraskande, från ingenstans. Den talade om för mig vilken omskakande dag jag varit med om. Jag kunde gå riktigt och det gjorde mig så glad att tårarna bara rann. Jag kunde gå riktigt! Det hade tagit Eszter en och en halv timma. Bara en och en halv timma! Det som hade varit omöjligt för svensk handikappexpertis. Det mina änglar hade misslyckats med under hela min uppväxt. Jag tog ytterligare några steg på det nya sättet. Jag kände mig lång och rakryggad. Jag gick som en man. Jag kunde. Det var så overkligt att jag faktisk kunde. Tårarna rann nedför kinderna. Det var bara att erkänna att jag var över måttet lycklig över att gå som en man. Samtidigt blandades denna glädje med en förundran över varför jag inte lärt mig detta tidigare?
Känslorna var så starka och motstridiga att jag bara kunde låta tårarna rinna. Att gråta var enda sättet att reda ut känslokaoset inom mig. Att plötsligt gå som vem som helst var en omskakande chock. I 34 år hade jag ha gått som en CP-skadad. Efter Eszters tionde träningspass var jag lång och rak. Vilken känsla! Vilken underbar känsla!
Maria ropade på mig, men jag låssades som jag inte hörde. Jag hade nog med mig själv.
FORTSÄTTNING NÄSTA VECKA
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan
Följa mig på Twitter
Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.