Kap 24: För första gången åt jag fyra tuggor med gaffel själv

Det var lätt att röra högerarmen nu när den vänstra var fixerad och lugn. Jag stäckte fram höger hand med gaffel mot tallriken. Det gick bra. Nu kom nästa svårighet; att vrida höger hand så mycket att jag kunde sticka den i en matbit. Det hade jag aldrig lyckats med tidigare. Första gången jag lyckades stoppa in gaffeln i munnen, då satte Eszter på maten på gaffeln. De tre efterföljande gångerna vi tränat har Eszter lyft och vinklat tallriken för att jag skulle komma åt det jag skulle stoppa i munnen lättare. Nu var jag ensam. Tallriken stod bara där på bordet.

-Ska jag någonsin kunna äta själv måste jag kunna sticka gaffeln i maten, tänkte jag och koncentrerade mig på att vrida gaffeln mot en av köttbitarna på tallriken.

Det gick inte. Hur jag än tog i, kunde jag inte vrida tillräckligt. Jag lutade hela kroppen för att gaffeln skulle vridas mot tallriken. Vid ett försök, när jag tog i som mest, snuddade jag en köttbit med spetsen på gaffeln, men jag hade inte nog kraft att spetsa så köttet.

På detta sätt höll jag på och kämpade i tjugo minuter. Svetten skvätte så att det var alldeles blött på golvet och på bordet.

Ovanan av att ha vänster hand framför mig på bordet gjorde att värken tilltog i axeln. Den goda värken. Värken som talade om att övningarna fungerade.

Jag blev tvungen att släppa taget om handtaget för att vila vänster axel. Inte en enda kött- eller gurkbit hade jag lyckts få på gaffeln. Vilken besvikelse, men jag ville inte ge upp innan jag lyckats.

Jag gick in i vardagsrummet och hämtade en tjock bok. Kanske skulle det gå lättare om jag kunde stödja gaffeln mot den.

När jag vilat ytterligare någon minut kände jag mig beredd för ett nytt försök. Då var det bara att upprepa proceduren. Gaffeln i höger hand och vänster hand på handtaget. Jag tror det bara tog fem minuter denna gång att komma i position, nu när jag visste hur jag kunde göra.

Så satt jag där igen med fötterna ordentligt i golvet och vänster hand fixerad, gripande om handtaget.

Jag la höger hand på boken och pressade handen så mycket jag kunde mot boken. När jag pressade högra delen av höger hand mot boken började vänstra delen av handen röra sig nedåt mot bordet och tallriken. På så sätt rörde sig också gaffeln sakta men säkert närmare köttet.

Äntligen. Jag såg att jag skulle få en köttbit precis mot spetsen på gaffel. Sakta, sakta nådde jag köttet och nu hade jag kraft nog att trycka fast köttbiten. Äntligen. Det gick. För första gången klarade jag det själv. Jag hade spetsat en köttbit.

Nu skulle jag föra gaffeln med köttbiten till munnen utan att skaka av den. Det gick. Jag lyckades lyfta armen och böja armbågen och fick på så sätt upp högra handen med gaffeln till vänster axel. Mot vänster axel kunde jag stödja gaffeln och med hjälp av axeln kunde jag få in köttet säkert i munnen utan att riskera att skaka till och sticka mig.

Jag  åt själv. För första gång åt jag själv. Det var fantastiskt. Jag log. Jag var så utmattad att det enda jag orkade var att le.

Två gurkbitar och ytterligare en köttbit lyckades jag fästa på gaffeln och stoppa i munnen, sedan var alla muskler helt uttröttade. Jag släppte gaffeln och släppte handtaget och föll ihop över bordet. Jag orkade inte ens sitta upprätt.

Efter någon minut hade jag andats ut så jag kunde sätta mig upp igen. Jag drog tallriken till mig, böjde mig ner mot maten och tog en köttbit med munnen, som en hund.

På det sättet var jag van att äta. Det har jag alltid gjort när jag varit ensam. Hur skulle jag annars få i mig mat? Jag har ju aldrig kunnat använda mina händer förut. Enda sättet för att slippa gå hungrig har varit att äta som en hund. För första gången hade jag ätit fyra tuggor med gaffel själv, som man.