Kap 23: Äntligen i position för att äta, efter fortsatta förberedelser
Nu kom det svåra. Att få fram vänster arm till handtaget, som jag ställt på bordet.
När jag träffade Eszter första gången och bad henne göra en övning med mig, så ville hon att jag skulle lyfta armarna över huvudet. Jag tänkte på Eszters första övning och försökte lyfta fram vänsterarmen på bordet framför mig genom att hjälpa till med höger arm. Allt spände sig och tog emot mer än vanligt. Det är svårt att beskriva hur en spastiskt spänd muskel känns, men det är ungefär som om någon annan står och drar armen bakåt, när jag försöker få den framåt. Oftast är de muskler som drar åt fel håll så starka, att jag inte kan komma ur den spastiska spänningen.
Genom en extra stor viljeansträngning lyckades jag få fram handen på bordet. Bara denna kraftansträngning gjorde att svetten sprutade än mer och jag kände hur utmattningen grep ett hårdare tag om mig. Men jag hade ingen tanke på att ge upp.
På grund av all svett gled handen lätt över bordskivan till handtaget. Nu gällde det att lyfta upp handen på handtaget, så jag kunde greppa om det. Att lyfta vänster arm var omöjligt. Eszters första övning med ringen var enda gången jag sittande kunnat lyfta vänster hand med eller utan hjälp.
Försiktigt förde jag fram höger hand och försökte för in den under vänsterarmen. Jag fick vara försiktig för jag höll ju redan gaffeln i höger hand. Med hjälp av kraften i höger arm försökte jag nu lyfta vänster arm upp på handtaget precis som i övningen med ringen. Jag tog i så mycket jag orkade, men det gick inte. Jag tog i igen så jag höll på att spränga mig, men den spastiska spänningen var så stor att vänster arm låg kvar på bordet som en orubblig sten. Det gick inte. Men ge upp ville jag inte.
Jag ställde mig upp för att kunna luta mig över bordet och på så sätt få vänster hand på handtaget.
Efter ett oräkneligt antal försök med en oerhörd viljeansträngning lyckades jag gripa om handtaget på bordet och trycka ner handleden med hjälp av höger hand, så jag fick ett bra tag.
Jag satte mig försiktigt och vänsterhanden höll kvar sitt grepp snällt om handtaget på bordet framför mig. Rak i ryggen och med fötterna platt i golvet inte alltför nära varandra satt jag äntligen i position för att äta.
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.