Kap 20: Äta som en hund eller med min matmaskin
När jag berättade om min oerhörda trötthet för Marias föräldrar började de bjuda in mig på middag om kvällarna. Det var räddningen att få komma och prata av sig en stund, för tröttheten fanns inte bara i kroppen. För mig som vuxen var träningen också en form av psykoterapi. Jag höll på att upptäcka en okänd del av mig själv. Och det skönaste var att bli matad av Mona, Marias mamma. På skolan ingick lunchen i träningen. I bland köpte jag hem pizza till lägenheten och då åt jag som en hund, körde ansiktet i tallriken. På restaurang hade jag min stora matningsmaskin som kyparen fick hjälpa mig att packa upp ur resväskan och skruva fast på bordet. Men hemma hos Maria matade Mona mig. Matmaskinen hade jag bara haft någon månad. Innan dessa hade jag alltid blivit matad. Nu var det redan en lyx att bli matad. Var jag på väg?
Maria och hennes lillasyster Kajsa var alltid glad när jag kom dit. Maria tyckte att det var roligt att berätta om sin dag på Petö-institutet och jag berättade för henne vad jag gjort på Move & Walk-skolan. Hennes tränare hette också Eszter. Ibland visade vi varandra vad vi lärt oss. De största framgångarna för Marias del gällde händernas finmotorik.
-Titta vad vi har hittat idag, sa Mona och höll upp två små burkar.
Det var såpbubblor. Både Maria och Kajsa blev överlyckliga.
-Nu kan jag äntligen öva på min läxa, tjöt Maria glatt.
Ingen av flickorna lyckades skruva av korken. Föräldrarna fick hjälpa till. Jag satt roat och tittade på. Båda flickorna lyckades hälla ut det mesta av såpvattnet efter bara en liten stund, men snart upptäckte jag en skillnad i deras sätt att hantera situationen. Kajsa blev arg när pappa Roger ville hålla burken åt henne. Hon ville inte ha hjälp. Istället ställde hon burken på marken för att hon skulle få båda händerna fria för att kunna vrida såpbubbelringen i rätt vinkel, när hon skulle blåsa. Maria däremot blev glad när pappan hjälpte henne. Han höll burken åt henne och styrde hennes hand så att ringen kom ner i Burken. Maria behövde inte ens titta på vad hon gjorde. Istället vände hon sig mot mig och gjorde mig uppmärksam på att hon fått ungerska såpbubblor.
-Ska du blåsa nu då, sa pappan.
Och Maria blåste direkt, men hon kontrollerade aldrig att hon höll såpbubbelringen framför munnen eller om hon höll den i rätt vinkel. Hur hon än blåste kom ingen bubblor. Hon blåste ju fel. Jag tänkte på första undersökning som Eszter gjort av mig, när hon sagt att alla CP-skadade barn glömmer att titta på vad vi gör. Varför tittade inte jag på mina händer när jag försökte göra något? Varför tittade inte Maria på såpbubbelringen, när hon skulle blåsa?
-Pappa, pappa hjälp mig, bad Maria upprört.
Pappa Roger vred på ringen i Marias hand och höll upp den framför hennes mun, men hon såg inte ens att ringen kommit i position, för nu tittade hon på Kajsa.
-Blås nu, uppmanade pappan och Maria blåste så att några såpbubblor flög iväg framför henne.
Kajsa såg att Maria lyckades få fram några bubblor. Det gjorde henne irriterat avundsjuk. Men när pappa ville hjälpa henne blev hon så förnärmad att hon tog ett ilsket steg bakåt och lyckades samtidigt sparka om kull sin burk med såpvatten. Jag vet inte om det var av sorg eller ilska, men hon skrek intensivt och länge.
Pappa Roger fortsatte att hjälpa Maria, medan mamma Mona tog hand om Kajsa. Det är jobbigt att lära sig nya saker, inte bara när man är vuxen.
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan
Följa mig på Twitter
Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.