Kap 17: Jag var 34 år, när jag försökte lära mig äta – för första gången
Hittills hade jag tränat 7 gånger två timmar, om man räknade med de två tillfällena som jag träffade Eszter i Sverige. Alltså totalt 14 timmar. Det var inte mycket. Ändå var dessa 14 timmar mitt livs märkligaste upplevelse.
Det är svårt att veta vad jag ska välja att berätta, men jag tar ett exempel. Vid mitt fjärde träningspass lyckade jag greppa en gaffel och föra den till munnen och stoppa in det som fanns på gaffeln. Jag åt själv för första gången i mitt liv. Visst var det jubel.
Filmteamet var med och filmade alltihopa. Två i filmteamet har känt mig länge och har matat i mig många middagar. De hade svårt att tro sina ögon. Också jag hade mycket svårt att tro på att jag faktiskt gjorde det jag gjorde. Psyket var minst lika bångstyrigt som min kropp. Det handlade mycket om att våga tro på sig själv,
Visst jublade jag när jag efter timmar av oerhörd ansträngning lyckades stoppa in mat i munnen. Men när jag som 33-åring gjorde detta, som jag hela tiden drömt om, men aldrig vågat hoppas eller önska, då ställdes alla livsfrågor på ända. Vem var jag? Vad ville jag? Vad var meningen med livet?
Mina muskler kämpade i panik för att hålla kvar mig i mitt funktionsnedsatta tillstånd. De knöt sig och spände sig så hårt att det värkte i dem. Men med Eszters hjälp lyckades jag överbrygga detta paniska motstånd, som gjort migfunktionsnedsatt hela livet.
Och om tre månader sa Eszter att jag ska kunna äta helt själv. Snart kunde jag inte längre låta bli att tro henne. Jag såg ju vad hon fick mig till varje dag.
Se filmsnutten från mitt första tränings tillfälle. Allt ser lika omöjligt ut, som alla experter i Sverige sagt att det var.
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan
Följa mig på Twitter
Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.