Kap 15: Jag är inte van att kyssa mig själv

Nu satte Eszter mig fram spegeln. Jag konfronterades med min svaghet, det förvridna. Jag kunde inte slappna av och så skulle jag lyfta på ögonbrynen. Det kunde jag, men när jag gjorde det såg jag ändå mer spänd och vanställd ut.

-Ta ner ögonbrynen, bad Eszter lugnt.

Det gick också.

-Nu ett i taget.

Jag försökte, men båda följde med, fast jag bara inriktade mig på det ena.

-Det kan jag inte, sa jag.

-Försök, sa Eszter. Vi tar god tid på oss.

Vi satt säkert i tio minuter framför spegeln. Ingenting hände, men då, när jag ville ge upp, hittade jag en muskel som kunde dra upp ena halvan av höger ögonbryn. Jag såg med egna ögon att jag kunde lyfta det ena ögonbrynet medan det andra stod stilla. Jag såg mig själv i spegeln och i och med att jag såg, så kände jag hur jag gjorde. Jag upptäckte mitt ansikte.

-Nu tar vi munnen, sa Eszter. Forma munnen till en kyss.

Jag såg mig själv i spegeln och mindes näbbgäddan, motläserskan, tanten vid affären och min älskade.

-Jag är inte van att kyssa mig själv, sa jag och Eszter log försiktigt.

-Försök.

Eszter petade på min ångest kärna. Hon hittade dit redan vid vårt första möte. Aldrig förut hade någon krävt att jag skulle använda min CP-skadade del av kroppen för att visa ömhet i form av en kyss.

När jag kysste min älskade använde jag tungan som bevis på mjukhet och kärlek. Det mjuka och ömma hade jag alltid tagit från mitt inre rum. Nu var det mina läppar som skulle formas till kyssens mjukhet. Det var en omöjlighet, som inte ens gick att hoppas på, att min svaghet, mitt handikapp skulle kunna kontrolleras av mig själv till mjukhet! Jag mindes klassfesten på mellanstadiet. Näbbgäddans rysning. Kroppen var min svaghet, munnen min skam. Min älskade hade verkligen försökt kyssa medvetenhet i mina lemmar. Men ändå bodde oron i mig efter alla år av försök att glömma, efter all kamp att visa upp sin insida i böcker, filmer, tidningar och på föredrag. Jag lämnade min älskade för att trots att hon kysste min spända, öppna mun i kärlek, kunde hennes kärlek inte övertyga mig om att näbbgäddans rysning inte hade med mitt handikapp att göra.

Jag tittade på Eszter. Hon tittade lugnt på mig och väntade. Jag insåg att hon inte visste vilka krafter och vilken ångest hon framkallade.

-Försök, viskade hon och fick plötsligt en sensuell vibration i uppmaningen.

Jag tittade på Eszter igen, nästan rädd. Hon var så lugn och självklar att jag fick en oväntad känsla av att hon mycket väl visste vilka hårt spända känslosträngar hon spelade på. Det var som om hon kände mig fast vi inte träffats, som om hon visste hur det var att vara CP-skadad. Kanske såg också Eszter näbbgäddan bakom min älskade i spegeln, när jag skulle forma min svagaste del av kroppen till kärleksmjukhet.

Efter fem, kanske 10 minuter hittade jag kyssmuskeln i högra ansiktshalvan. Jag såg hur min mun förvandlades till en halv kyss.

-Ser du att det rycker i vänstra sidans kyssmuskler också, sa Eszter. De är för svaga, men de går att träna upp.

Jag kunde inte annat än skratta. Jag var så lycklig över att äntligen ha hittat någon som hade kunskap om hur jag kunde träna mina muskler. Jag bara skrattade.

-Har du aldrig haft någon talpedagog?

-Jo, men de har bara tränat talorganet.

-Men du är CP-skadad. Du måste träna din CP-skada för att kunna tala bättre. Logopedträning är bara en del.

Jag visste, nu efter alla dessa år började jag långsamt förstå. Det fanns en sanning om CP som jag inte kände till. Äntligen hade jag träffat en människa som visste mer om min CP-skada än jag själv. Hon var så säker i sin kunskap att hon vågade be mig att:

-Forma munnen till en kyss.

Och sedan hade hon suttit tio minuter vid min sida och lugnt väntat tills jag lyckades, eller rättare såg tendensen till att jag kommer att lyckas efter några månaders hård träning.

Så hade jag äntligen hittat till min ångests kärna. Det jag hade försökt dölja med karriär och kärlek.
Det är oerhört smärtsamt, men förr eller senare konfronteras man med sin svaghet, sin sorg. Kanske är det att växa, att se sitt nya ansikte?