Jo, Du kan: Kap 4 – Att se sig själv och visa andra, den vackra människa man är

Hur kunde jag då vara så övertygad om min egen förmåga? Jag vet inte, men kanske en del av svaret är att jag är van att slå ur underläge. Det är klart att ett liv som funktionsnedsatt påverkar synen på en själv.
När jag möter en ny människa vet jag, att det första hon ser är min funktionsnedsättning. Det bara är så. Det är likadant om jag möter en vacker kvinna, så det första jag ser är hennes skönhet. Alla människor är fångna i sitt utseende, i sin kropp och det påverkar oss alla.
Jag har mött tusentals människor. Om vi säger att jag haft ett snitt på 30 åhörare vid mina 800 föredrag så blir bara det 24 tusen människor som jag mött öga mot öga. Jag har haft drygt 400 assistenter som har tvättat mig och borstat mina tänder och så intima möten får de flesta inte uppleva med ens en handfull personer under hela sin livstid. Och hur många som matat mig på mina föredragsturnéer runt hela Sverige, har jag ingen aning om.
De allra flesta av dessa möten följer ett mönster. De första sekunderarna; misstro, ibland avvaktande, ibland rena avståndstagandet. Orsaken är naturligtvis ovanan vid mitt rörelsemönster, min funktionsnedsättning. Jag vet att många funktionsnedsatta avskyr att möta nya människor, just på grund av denna inledande misstro. Och visst är det lätt att bli sårad, när man märker att människor blir rädd för en, eller som Janos så talande uttryckte det;
-Din kropp vill ingen ha. Den är äcklig, oskön.
Hade alla mina möten stannat vid detta, hade jag varit en mycket skygg och ängslig person. Men jag har aldrig sett mig själv som vare sig oskön eller äcklig. Mina föräldrar har älskat mig alldeles för renhjärtat för att någon jävel inom mig ska kunna få mig att tror på det. I stället har jag tyckt lite synd om de avvaktande människorna som var rädda. En rädsla som måste ha sin grund i att deras liv inte hunnit lära dem att en del människor är annorlunda.
För att komma över denna fas av misstro brukar jag närma mig den ovane betraktaren. Om läget är mycket spänt brukar jag hälsa i hand, så han får känna på min hud. Nästa steg är att hitta ett gemensamt samtalsämne. På mina föredrag är ämnet givet; mötet med udda människor. Jag brukar berätta om en gammal dam som skulle borsta mina tänder. Hon var mycket nervös. Förmodligen hade hon aldrig träffat någon handikappad förut. Vi gick in på toaletten och i sin oro talade hon om att hon var ungmö. Hon var verkligen nervös, kanske hade hon inte träffat någon karl förut heller och där var jag i bara kalsongerna. Hon tog tandborsten i ena handen och tandkrämstuben i andra handen. Så sprutade hon in tandkräm i min mun samtidigt som hon borstade. Jag drog mig undan och talade om att det var bättre om hon tog tandkräm på tandborsten.
Och här är tredje fasen i upptäckten av en ny människa, att göra något tillsammans. Jag instruerade damen att ta tandkräm på tandborsten och att hon skulle börja borsta på högra sidan av underkäken. Vi samarbetade, beroende av varandra.
På fördragen får publiken delta i ett dramainslag, eller klä på mig jackan eller dela ut informationsblad.
Steg fyra i mötet med en ny människa, kan inte jag styra. Då är det motpartens tur att ta initiativ, hennes tur att leda upptäckten vidare av varandra. På föredragen brukar åhörarna dröja sig kvar, säga några ord eller slänga sig om halsen på mig och helt enkelt tacka för ett fantastiskt möte, ibland får jag brev och kort till tack. Damen som jag lärde borsta tänderna skrev och tackade för hon hade fått en billigare tandkrämsräkning sedermera. Nej, det gjorde hon inte, men vi blev mycket goda vänner.
Visst är det självklart att dessa tiotusentals fantastiska möten med okända människor har påverkat mig. Att få en kram av en skinjacksklädd 14-årig kille som tårögd säger:
-Good speech.
Efter att 40 minuter tidigare härmat och hånat mig, när jag kom in i klassrummet. Det gör att jag både blir varm och stark. Eller när små femåringar ber att få klä på mig jackan efter en dramalektion på dagis. De är så små att de räcker mig upp till låret, men genom ett klättra upp på stolar och bord når de tillslut upp så de får jackan över mina axlar. Eller att fortfarande få brev från en okänd flicka efter att hon hörde mitt föredrag för 15 år sedan, när hon var 13 år, det får mig övertygad om vem jag är, de stunder jag drabbas av ångest och osäkerhet.
Att se sin egen förvandling i alla dessa okända människors ögon är något obeskrivbart. Alla dessa förvandlade ögon har gett mig en tro på mig själv och en tro på människan. I grund och botten är vi alla lika. Vi söker efter möten för att lära oss något nytt om livet, för att bli bekräftade. Det är vad jag hela tiden velat berätta. Det är vad jag tror människor behöver höra, för att vi ska kunna komma varandra närmare, för ett drägligare liv tillsammans.
Det svenska systemet där allt är möjligt för också små människor och alla dessa möten där människor fått tid att se min vackra insida, har gett mig mitt självförtroende. Att en man kallade mig monster, kunde inte knäcka det.