Jo, Du kan, kap 1: Till mig skickar de vilka idioter som helst

Liksom verkningsfull medicin är sanningen ibland bitter. Det är upp till var och en att svälja det beska. Men komihåg att god medicin ska bota, inte förbittra.

VREDEN HAR INGA TÅRAR

Ofta framställs jag som en förebild för svensk handikappomsorg. Det ställer jag gärna upp på. Att ha fått bli långfilmsregissör är en revans. Det var ett sätt för mig att gå ut ur mig själv, att göra det omöjliga. Redan som 19-åring var jag fast besluten att studera vid Dramatiska Institutet för att utbilda mig till filmregissör på den treåriga regilinjen.

1981 åkte jag till Stockholm första gången, för att söka in på Sveriges enda högskola för film. Jag fick träffa rektor Janos Hersko och talade om för honom som det var, att jag ville bli långfilmsregissör. I en kasse hade jag en ljudkassett med en radiopjäs som jag skrivit, regisserat och producerat själv på radio Skaraborgs nyöppnade redaktion. Långsamt lyckades jag sträcka fram min spända och skakande högerarm mot rektorn, så han skulle förstå att jag ville lämna honom kassen. Han tog emot påsen utan att plocka fram innehållet. Han bara tittade mycket skeptiskt på mig. Närmast som om han var rädd för att min okontrollerbart spända och skakande kropp skulle övermanna honom.

-Det är en ljudkassett i kassen, sa jag. Du får ta upp den själv, för jag kan inte använda händerna. Jag såg att han inte förstod någonting av mitt otydliga tal. Han är ungrare och hade förutom oviljan dessutom svårigheter med svenskan. I kassen hade jag förutom ljudkassetten också ett brev där jag presenterade mig själv som den ambitiösa yngling jag var. Jag hade förutsett att han skulle ha svårt att förstå mig. Det brukar människor ha, som jag träffar första gången.

-Det finns ett brev…

Han avbröt mig hårt och tveklöst.

-Jag inte förstår vad du säger, va, sa han på sin trögflytande svensk/ungerska. Det här är svenska statens högskoleutbildning för film- och teveregissörer. Du förstår? Vi sysslar inte med välgörenhet. Du har inget här att göra.

Jag hörde vad han sa, men något gjorde att jag inte tog notis om innebörden. Förmodligen var jag så inriktad på mitt ärende, att få utbildning till långfilmsregissör.

-Du kan behålla bandet, sa jag. Jag vill veta om jag har någon regitalang.

Han reste sig upp och tryckte kassen mot min kropp. Jag klämde fast den mot magen med högerhanden. Janos öppnade dörren och visade ut mig. Men jag gick inte ut. Jag hade inte avslutat mitt ärende. Istället för att följa hans uppmaning, gick jag längre in i rummet och la min kasse på hans skrivbord.

-Försvinn, sa Janos. Mina elever komma här.

En luggsliten och storögd kille, några år äldre än jag, stod i dörren och tittade på mig. Jag förstod att mötet med filmskolans rektor var över.

-Till mig skickar de vilka idioter som helst, sa Janos till sin regielev när jag kommit ut i korridoren. Vad ska jag göra? frågade han sin elev.

När jag gick ner för rampen ut från Filmhuset, insåg jag vad jag varit med om. Det kändes som om hela den stora, fula, grå cement kolossen, som detta byggnadsverk är, skulle rämna över mig. Jag ville gråta, skrika. Men jag var tyst. Janos hade inte ens tittat i min påse. Han var inte intresserad av vad jag kunde. Han bara såg mina ryckande muskler och hörde mina ord som ett oartikulerat ljud.

Jag stannade upp, förkrossad. Mitt på rampen utanför Filmhuset stannade jag och kurade ihop. Där stod jag som förstelnad och väntade på att krossas av nedfallande cementblock. I detta slutliga dödsögonblick skulle jag behövt gråta. Men gråten fanns inte. Vreden hade inga tårar.

Jag vet inte hur länge jag stod där. Några sekunder, tre dagar, kanske var det två månader eller kan det ha varit ett och ett halvt år? När den mest plågsamma ilskan långsamt sjunkit undan till ett uthärdligt tryck över bröstet, sträckte jag mig sakta och tittade upp mot den grå betongväggen. Ovan den trista och hårda gråheten, var himlen klarblå.Det intensivblå fick mig så pass lugn att jag vågade ta ett andetag igen. Jag kunde andas och insåg att jag inte skulle bli stenad av fallande cement.

Chocken efter mötet med Janos rann av mig, utan att en enda tår föll över min kind. Han hade inte knäckt mig. Min besatthet att bli filmregissör var långt större än att den skulle kunna rubbas av en öst Europes fördomar. Motståndet skärpte viljan.

Jag bestämde mig för att han hade fel. Han visste ingenting om mig. Ingen visste något om vad jag kunde, mer än jag själv. Redan när jag lämnade Filmhuset bakom mig, som utsparkad 19 åring, var jag besluten om att återvända. Filmhuset var ett fort, en väldig borg, som representerade det motstånd Janos visat, det motståndet skulle jag övervinna.

För att läsa fler kapitel klicka på Jo, du kan-bloggen i menyn med kategorier till vänster.