Förstå tigger – förstå sig själv – det kallas empati
Vem blir du, när du möter världsfattigdomen utanför köpcentret? LÄS Carl-Johan Rehbinders reflexion om att be om hjälp och att hjälpa.
Carl-Johan Rehbinder är skådespelare, konstnär och vän. Han spelade huvudrollen i min första spelfilm som vann 3 pris, vid filmfestivalen i London 1988. Nu skriver Carl-Johan en tänkvärd reflexion om att empati och medmänsklighet riskerar att förloras, i en tid av alltför enkla politiska lösningar.
Text Carl-Johan Rehbinder:
Hur god och snäll jag än försöker vara, så erkänner jag att det finns vissa människor jag föraktar. Djupt. De som vill förbjuda tiggeri, t.ex. Detta anser jag vara ren jävla ondska, oempatiskt och korkat på en gång. Ska man inte få be om hjälp om man behöver det? Om jag är i kris – ska det vara olagligt att be någon om pengar? Hur jävla ond och vidrig får en lagstiftning vara egentligen?
Somliga påstår att man inte hjälper dem som tigger. Bullshit. Det hjälper definitivt att ge pengar till tiggare. Det är ju därför de sitter här. Genom att resa till Sverige och tigga får de faktiskt ihop betydligt mer pengar på kortare tid än de kan få hemma i Rumänien. Och de behöver pengar. Simple as that.
Somliga tycker att det är dåligt att ge pengar, och ger istället mat, filtar, kläder etc. Det är förstås jättefint att ge dem mat, filtar och kläder – men ge dem för tusan pengar också. De är faktiskt vuxna människor som kan ta ansvar för sin egen ekonomi. De är inte dina barn.
Somliga drar slutsatsen av den plötsligt ökade mängden tiggare att världen har blivit mer fattig och eländig. Det stämmer inte. Världen har inte blivit fattigare. Tvärtom. En miljard människor har lyfts ur absolut fattigdom på bara några decennier. Den stora skillnaden är att vi idag har en betydligt friare rörlighet (ett resultat av EU-samarbetet). Därför ser vi nu fattigdomen utanför fönstret – den fattigdom som tidigare bara fanns i fattiga länder, och som hölls borta med hårdare gränser. Vi slapp se den, bara. Det är ju inte så att de här fattiga människorna inte fanns förut, innan vi såg dem. De tvingades då stanna kvar i ännu värre umbäranden.
Man kan vända på allt. Man kan på sätt och vis se tiggarna som ett friskhetstecken. Nu har de möjligheten att lämna sina länder och försöka på annat håll. Visst kan det kännas jobbigt för oss svenskar att se fattigdomen på nära håll – men det ger också insikt om hur världen ser ut, och förhoppningsvis ger det oss incitament att göra något för att hjälpa.
Ingen kan göra allting, men alla kan göra något. Att lägga en tia i en burk då och då är långt bättre än att göra ingenting. De som behöver dessa pengar skiter fullkomligt i om du ger av hjärtat, eller för att döva ditt dåliga samvete. De behöver pengar. Punkt.
Så ge en slant då och då. Det gör skillnad. Eller gör mer, om du kan. Men blunda inte för dem, försök inte låtsas att de inte finns. Ha lite växelmynt i fickan. Hur jobbigt är det? Egentligen?
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.
Alla som omnämns eller berörs i Mullback Bloggar ges möjlighet att bemöta ett publicerat inlägg via ett eget inlägg, utöver vanliga kommentarsfält, så länge inlägg följer svensk lag och publicistiska principer.
Vill du medverka med ett inlägg, skicka det till lars@mullback.se. Märk mailet MB Inlägg, och ”citattecken” kring den text som du vill få publicerad. Bifoga gärna lämplig bild (som ej är rättighetskyddad.)