Kategori: Skaraborg

Art Mullback > Skaraborg
091130 Slut av träning – ny av träning

091130 Slut av träning – ny av träning

Jag är 48 år. Det kändes när jag började att träna konduktiv pedagogik för första gången på 4 år, för 3 veckor sedan. Det stränade och drog i varenda muskel och det kändes som om lederna skulle behövt en riktig rundsmörjning, innan träningen började.

Men redan efter första passet på två timmar, kändes det som en befrielse att ha kommit igång igen. Efter att ha varit spänd och stel och orörlig i 4 år, så kändes det som om min kropp fick liv igen efter en lång dvala. Den var som om de omöjliga rörelserna, som den ungerska konduktorn fick mig att göra, rensade och tvättade min kropp inifrån. Som om musklerna och lederna under alla år av orörlighet, hade samlat på sig slagg och smuts och slem, som klibbade ihop dem och höll emot. Men genom rörelserna så började en ren vätska skölja bort det gamla, smutsiga och slemmiga. Rörelserna fick mig att känna mig ren, inifrån. Ren av träningsverk.

Min fru och jag hade ju ett behandlings institut i Karlsborg, där vi tränade över 300 patienter, nu fick jag känna på min egen medicin. Det bitterljuva. Det var jobbigt, gjorde ont och kändes lika omöjligt som vanligt, men samtidigt så skönt och tillfredställande. 2003 sålde vi institutet till Bräcke Diakoni, ett av Sveriges ledande företag för habilitering. Till vår besvikelse la de ner institutet i Karlsborg och öppnade i Göteborg istället.

Så plötsligt fick jag ett brev för några månader sedan, att Bräcke erbjöd träning i Karlsborg igen och jag var inbjuden som patient. Fortsättning följer…

Lars Mullback

091105 Katten, döden och cp-barnen – den stora trösten

091105 Katten, döden och cp-barnen – den stora trösten

Jag drev under tre års tid ett behandlingsinstitut för cp-skadade. Där och i andra sammanhang har jag mött ett mycket stort antal cp-skadade barn. Förresten har jag själv varit ett cp-skadat barn och mina föräldrar var mist lika stolta och älskvärda mot mig, som de föräldrar jag mötte, i rollen som verksamhetsansvarig, var för sina barn.

Fast jag själv är gravt cp-skadad, förvånade det mig ofta hur både kärleken och stoltheten, så uppenbart strålade mellan föräldrarna och dessa cp-skadade barn. Alla förstår ju vilket livstragedi det måste vara att få ett handikappat barn, alla rutiner som måste ändras, sjukhusbesök, förklaringar för vänner och släkt, ändrade drömmar, allt vad det orsakar. Hat, ilska och ångest borde väl vara det man kunde förvänta sig, när de rosaskimrande baby-drömmarna tvingas ner i en rullstol och måste matas, förmodligen hela livet.

Men på Mullback Institutet grät storvuxna pappor av lycka, när deras gravt skadade tre åring, lyckades rulla över från rygg till mage för första gången, eller när den lilla tonårsflicka tog sitt första steg efter veckor att förberedande träning.

Vår lille kattunge dog igår på grund av sitt medfödda hjärtfel. En omotiverad stor sorg har drabbat mig. Han var ju bara hos oss i 5 veckor. Men hans liv har ristat evighetslågor i mitt hjärta. Jag tänker på honom, ser honom, känner hans självklara och helt övertygande livsglädje i min själ.

Jag minns hur han ville upp till den store kattens matskål på det höga bordet. En dag bestämde han sig. Han satt i hallen och samlade kraft. Sedan gjorde han det. Han vågade det omöjliga språnget upp till den store kattens mat, upp på det oöverkomligt hög bordet. Han blev hängande i framtassarna på bordskanten. Han klamrade sig fast. Han visst att det var nu eller aldrig. Han kämpade sig upp, inte för att han tränade sin styrka för framtid. För vår älskade kattunge hade ingen framtid, det visste han säkert. Han kämpade sig upp på bordet, för han ville, en gång i livet, få uppleva att äta som en vuxen katt.

För visst är det så att livet handlar om att uppleva. Det är i känslan att få vara med, att få uppleva, som själv livet finns, förklaringen till alla dessa dagar, som utan de odödliga ögonblicken, kan kännas meningslösa och tomma.

Åter till de stolta föräldrarna till de cp-skadade barnen. Plötsligt insåg jag att de inte grät av glädje, för att de trodde att deras bara skulle lära sig rulla över på mage varje natt, så att de skulle slippa gå upp och vända dem. Inte grät de av lycka för att deras barn skulle lära sig gå, så de slapp dra dem i rullstol.

Nej, lyckan gällde här och nu. Glädjen för att de fick se kampen i sina barn. Lyckan i att deras barn en gång i livet fick använda sin kropp för att rulla runt eller för att ta ett steg.

Visst ville jag lyfta upp kattungen på det höga bordet. Men hade jag gjort det, hade jag tagit ifrån honom chansen att växa och uppleva. Alla behöver få kämpa för att lära känna sina begränsningar. Det är i kampen man blir stolt över sig själv, även om man är en mycket sjuk kattunge, eller ett cp-skadat barns förälder.

 Klart slut Lars mullback.se

091027 Jakt, Nobelpris och närdemokrati

091027 Jakt, Nobelpris och närdemokrati

 I slutet av tv-programmet Agenda i SVT1 i söndags intervjuades den första kvinnliga nobelpristagaren i ekonomi, Elinor Ostrom. Hon får priset för att hon hitta sätt att mäta gräsrötternas förmåga att förvalta och bevara gemensamma värden. Hon tycks till och med anse att vi vanliga människor är bättre på att skydda våra skogar och sjöar och djurlivet, om det sköts lokalt istället för om staten eller någon annan centralmakt stiftar lagar och förbud. Enkelt uttryckt; ett jaktlag skjuter inte alla älgar i sin skog, även om staten inte har reglerat jakten. Jaktlaget själva vet att man måste spara några älgar för att livet fortsätter nästa år. Jag skulle vilja kalla det sunt förnuft. Hon såg ganska grinig ut Elinor Ostrom. När reportern frågade om hon var optimistisk inför framtiden, sa hon att hon var det, samtidigt som hon rynkade betänkligt på näsan. Kanske försöker vi ibland skapa för mycket regler och lagar, i den goda viljans namn. När vi istället, för samhällets bästa, borde lita på varje enskild individ känsla för var som är rätt och fel. Det kanske skulle tvinga oss till samarbeten och möten öga mot öga. Möten för att se att de flesta vill det gemensamma bästa, vem vi än är. Det kanske inte bara skulle göra närm,iljö bättre, utan även ge oss ett trevligare och rikare liv tillsammans. Klart slut Lars mullback.se

Theme: Overlay by Kaira Erik Dahlbergsgatan 8, 411 26 GÖTEBORG
Ring oss: +76 100 100 7. Mail: info@mullback.se