Förra fredagen tog vi mod till oss och ringde Leif. Vi visste att han hade kontakt med Charlie, även under sjukdomstiden. Vi befarande det värsta av  telefonsamtalet, att det var dags att plocka fram vita slipens. Det var ett tungt samtal. Jag visste redan vad vi skulle säga efteråt: Det är alltid de bästa som lämnar oss först. Döden är definitiv och sorglig, den lämnar bara minnen, ingen framtid.

Vi ringde, men Leif hade inte tid att prata. Han ville ringa upp senare. Det tydde på att han hade mycket att berätta. Var det ett bra eller dåligt tecken?

Han ringde tillbaka efter någon timma.

– I höstas var Charlie en mycket gammal och liten gubbe, sa Leif, men han överlevde. Han lever!

Leif lovade tala om för Charlie att vi gärna ville ha kontakt med honom.

Charlie Blomquist är inte alltid så lätt att få tag i. Han brukade bo mitt i skogen i Tiveden med sina hästar, utan almanacka, en riktig trapper som valt skogskojan framför 5 stjärniga lyx hotell. En av Sveriges få riktiga cowboys, med uppdrag för jordbruksverket och polisen att fånga in förrymda kor och hjälpa vanskötta hästar till en bättre tillvaro.

Två dagar senare ringde Charlie. Han lät glad och pigg som få.

– Jag sitter och tittar på bilder på oss, sa han. Vi har blå underställ på oss och ser ut som fantomen kopior, en kort och tjock, det är jag och en mager stör på 2 meter, det är du. Det är nog det fulaste jag sett, skrattade han.

För 15 år sedan gjorde vi 3 – 4 långritter i veckan i skogarna mellan Hjo och Karlsborg.

– Mins du, gick Charlie på och lät lika intensiv och skrävlande som för 15 år sedan, när din fru Anette hade med GamelDansk i kryddburkar, som vi sög i oss med sugrör under en gran, med våra hästar lösa, betande intill.

Vilket liv. Långt från det villaområde utanför Göteborg, där Anette och jag bodde nu, med tonårsdotter och kontorstider att passa.

Vi pratade länge. Mot alla odds hade han klart sig och var så friskförklarad, som man kan bli efter cancer. Vi la på, men efter några ögonblick ringde han igen.

– Äh, sa han, det var roligt att prata. Jag kommer och hälsar på.

Fånga dagen. Det var bara att boka av sina möten och ändra det uppgjorda schemat. Charlie tyckte det var roligt att prata med oss och ville hälsa på. Vad kan vara viktigare än att minnas och skapa nya minnen att njuta av, med vänner som man tycker om?

Till och med sin sjukdomshistoria lyckades han berätta, som ett äventyr, en strapats, som han mirakulöst överlevt.

– När jag kom in till Sahlgrenska hade svulsten på halsen redan vuxit, så sköterskan trodde väl att jag hade två huvuden på nacken, sa Charlie. Så kom det en liten, ung, söt, AT-läkartjej med rosa strumpor under den vita rocken. Jag kunde riktigt se henne, för min inre syn, pappas flicka kommer cyklande från de dyra villorna med rosa ryggsäck matchande till sockor, till en vanlig dag på fina jobbet. Hon skulle just känna på min brinnande halssvulst, som växte i expressfart. Då sprack den, pang, plötsligt. Den sprack utåt som tur var, först bara blod, men sen kom pekfingerstora, maskliknade amöbor, utvällande, en efter en i en lång rad.

– Jag får nog sätta mig, sa de rosa stumparna.

– Jag försvann väl bort också ungefär samtidigt, sa Charlie, och vaknade av att de satte på en liten låda på magen, som jag fick ha i 7 dagar. Det var cellgift. Det är det värsta jag varit med om.

– Alla säger att det är förfärligt, går det inte att beskriva, undrade jag?

– Det är som om de borrar en hål 200 hundra meter rakt ner i marken, svarade han kvicka. 10 centimeter i diameter. Sedan trycker de ner dig, med huvudet före längst ner i hålet och häller på blålera. Sedan säger de till en; nu får du ta dig upp bäst fan du vill, ensam, helt själv.

Hans ansikte var så friskt, ögonen fulla av liv och förhoppning. Ingenting av bitterhet eller trötthet syntes.

– Det är fantastiska människor som arbetar där, sa Charlie, en fruktansvärt hård och skoningslös miljö. Jag hade två kompisar på salen, som jag försökte skoja med så gott de gick, och vi hade ganska roligt en kväll, men nästa morgon var vi två. Ja, det var hårt. Jag visste ju att jag var lika nära.

– När vände det?

– Det blev värre först, log Charlie. Jag skulle flyttas från den fina avdelningen och blev satt i en taxi. Taxi chauffören visste knappt adressen, så blev jag avlämnad på trottoaren mitt i ingenting. Jag hade ingen aning om var jag skulle, hus överallt. Jag bara satte mig utmattad och hjälplös. På något sätt så lyckades jag få upp min telefon och ringde till någon. Det var mitt gamla ex som svarade, men jag var så förvirrad, att jag inte orkade prata. Då kom en kvinna förbi och så livrädd ut, när hon såg mig, en mager, gammal urvriden skogsmulle, dock ovanligt ren och nyduschad. Tillslut lyckades kvinnan fatta mod till sig och tog min telefon och pratade med mitt ex. Så kom jag till patienthotellet, ett vitt tomt rum i en tom korridor, som ett sterilt mjölkrum. Där skulle jag dö, eller överleva.

– Det är så man skäms, jättebra medicinsk vård, med utanför sjukhusväggarna krackelerar omsorgen till ingeting, sa jag.

– Ja, varför inte betala den där taxichauffören ett par tior extra, så han kunde hjälpa mig rätt. Färdtjänsten är ett skämt. Växeln, de som beställer bilarna, ligger i Moldavien sa Charlie. Tror du de hittar min täppa mitt inne i tivedsskogarna på sina stadskartor, när jag skulle hem och tillbaka? Jag har slängt på luren många gånger.

– Bor du kvar? undrade jag.

– Jag fick permis och kom hem till mina hästar. Det var då det vände. Mycket märkligt. Mamma dog i samma veva, så det var bara sorg, men hos hästarna vände det. När jag skulle tillbaka till sjukvården, hade jag fått så mycket kraft, att jag orkade säga vad jag tyckte. Jag läste lusen av dem och efter bara ett par timmar hade jag blivit förflyttad från det kala, tomma mjölkrummet till en fin villa, på gångavstånd till min avdelning, med egen tv och toalett. Det var dessutom gratis. Patienthotellet fick jag betala för.

– Varför är det så att man måste bråka, bara de starka få rätt eftervård? sa jag och så satte vi oss till bord för att äta lunch.

– Den medicinska vården är ju fantastisk, sa Charlie och började ta för sig av maten på vårt köksbord. Men färdtjänsten och hjälpen efter. Hur tänker de? undrade Charlie. Varför kan inte dessa enkla saker fungera, som sjukhusmaten. Jag har ju inte kunnat tugga på ett halvår. De fick dra ut volartänderna för att jag skulle kunna ta emot strålbehandlingen. Nu har jag svart bälte i grötätning.

Anette hade gjort en grönsaksdrink till förrätt, saft av morötter, rödbetor, äpple och massa annat, nyttigt gott och mättande. Huvudrätt: stekt lax med ratatuoille, en avokadoröra med finhackade räkor och tre andra röror i olika färger och med olika konsistens och tuggmotstånd. Allt oerhört gott och lätt att äta utan tänder att skära och pressa sönder med, men ändå en rik matupplevelse, långt från gröt eller välling.

– Jag fick ju träffa en dietist också, sa Charlie. Hon var säkert duktig att räkna ut sina saker, så gav hon mig något som jag skulle drick 4 koppar av, för att få i mig rätt näringsvärde. Det var så fruktansvärt äckligt, så efter två koppar spydde jag. Jag sa till henne att om jag drack 2 koppar, så kanske jag får behålla i alla fall det, i stället för att kräkas ut alltihop efter 4. Men det stämde inte med henne uträkningar, så det fick jag inte. Jag gick aldrig dit mer.

– Inom medicinen är det möjligt att det finns rätt och fel, enkla kemiska samband som måste rättas till eller lagas, men eftervården, inflikade jag.

– Bara förnedringen att spy påverkar ju livsviljan. Man måste ju få lusten att vilja bli frisk. Jag njuter av ert sällskap, sa Charlie.

– Det är ömsesidigt, sa både Anette och jag och vi menade det verkligen.

–  Det är en underbar medicin. Din mat är fantastisk, sa Charlie till Anette. Jag har förlorat all smak av all strålning och alla cellgifter. Alla nerver i svalg och tunga är bortbrända. Men titta på din mat. Alla färger, olika tuggmotstånd och trevligt sällskap. Jag upplever att jag äter. Hela situationen gör att jag minns, hur det smakar. Mycket av smaken sitter i minnena.

– Och denna maten innehåller alla näringsvärden du behöver, sa Anette.

– Du borde verkligen göra en kokbok för cancer-sjuka, sa Charlie.

Vi satt och mindes länge i köket. Vi var där, alla tre, bara där, utan telefoner och tankar om måsten på andra håll. Det är sällan jag känt mig så närvarande, här och nu. Vi var där tillsammans med minnena av våra liv. Det fick oss att uppleva allt, till och med känna smaken av mat, fast smaklökarna var bortbrända.

---

Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.