m.     bbnb

Förstå tigger – förstå sig själv – det kallas empati

RehbinderVem blir du, när du möter världsfattigdomen utanför köpcentret? LÄS Carl-Johan Rehbinders reflexion om att be om hjälp och att hjälpa.

Carl-Johan Rehbinder är skådespelare, konstnär och vän. Han spelade huvudrollen i min första spelfilm som vann 3 pris, vid filmfestivalen i London 1988. Nu skriver Carl-Johan en tänkvärd reflexion om att empati och medmänsklighet riskerar att förloras, i en tid av alltför enkla politiska lösningar.

Text Carl-Johan Rehbinder:

Hur god och snäll jag än försöker vara, så erkänner jag att det finns vissa människor jag föraktar. Djupt. De som vill förbjuda tiggeri, t.ex. Detta anser jag vara ren jävla ondska, oempatiskt och korkat på en gång. Ska man inte få be om hjälp om man behöver det? Om jag är i kris – ska det vara olagligt att be någon om pengar? Hur jävla ond och vidrig får en lagstiftning vara egentligen?

Somliga påstår att man inte hjälper dem som tigger. Bullshit. Det hjälper definitivt att ge pengar till tiggare. Det är ju därför de sitter här. Genom att resa till Sverige och tigga får de faktiskt ihop betydligt mer pengar på kortare tid än de kan få hemma i Rumänien. Och de behöver pengar. Simple as that.
Somliga tycker att det är dåligt att ge pengar, och ger istället mat, filtar, kläder etc. Det är förstås jättefint att ge dem mat, filtar och kläder – men ge dem för tusan pengar också. De är faktiskt vuxna människor som kan ta ansvar för sin egen ekonomi. De är inte dina barn.
Somliga drar slutsatsen av den plötsligt ökade mängden tiggare att världen har blivit mer fattig och eländig. Det stämmer inte. Världen har inte blivit fattigare. Tvärtom. En miljard människor har lyfts ur absolut fattigdom på bara några decennier. Den stora skillnaden är att vi idag har en betydligt friare rörlighet (ett resultat av EU-samarbetet). Därför ser vi nu fattigdomen utanför fönstret – den fattigdom som tidigare bara fanns i fattiga länder, och som hölls borta med hårdare gränser. Vi slapp se den, bara. Det är ju inte så att de här fattiga människorna inte fanns förut, innan vi såg dem. De tvingades då stanna kvar i ännu värre umbäranden.
Man kan vända på allt. Man kan på sätt och vis se tiggarna som ett friskhetstecken. Nu har de möjligheten att lämna sina länder och försöka på annat håll. Visst kan det kännas jobbigt för oss svenskar att se fattigdomen på nära håll – men det ger också insikt om hur världen ser ut, och förhoppningsvis ger det oss incitament att göra något för att hjälpa.
Ingen kan göra allting, men alla kan göra något. Att lägga en tia i en burk då och då är långt bättre än att göra ingenting. De som behöver dessa pengar skiter fullkomligt i om du ger av hjärtat, eller för att döva ditt dåliga samvete. De behöver pengar. Punkt.
Så ge en slant då och då. Det gör skillnad. Eller gör mer, om du kan. Men blunda inte för dem, försök inte låtsas att de inte finns. Ha lite växelmynt i fickan. Hur jobbigt är det? Egentligen?


 

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


Alla som omnämns eller berörs i Mullback Bloggar ges möjlighet att bemöta ett publicerat inlägg via ett eget inlägg, utöver vanliga kommentarsfält, så länge inlägg följer svensk lag och publicistiska principer.

Vill du medverka med ett inlägg, skicka det till lars@mullback.se. Märk mailet MB Inlägg, och ”citattecken” kring den text som du vill få publicerad. Bifoga gärna lämplig bild (som ej är rättighetskyddad.)

 

Hur man får en bra relation till sin häst – Vänskap, respekt och uppmärksamhet

WernerSÖNDAGSBLOGGEN Ibland när man träffar riktigt fina westernhästar, blir man förundrad över hur lugna, trygga och tillgivna de är.

Vissa tror att det beror på de vassa sporrarna och att tyglarna kan användas som piskor. Men lugn, trygghet och tillgivenhet skapar man inte genom hårdhet, piskrapp och försök att domtera sin häst. Med piskrapp och slag förlorar man bara respekt, både från sin häst och från andra hästmänniskor.

Grunden för att få en djup och förtrolig relation med sin häst, börjar med ett bra markarbete. När både häst och människa står på marken, sida vid sida, kan man lära sig ett gemensamt språk, för att kunna förstå varandra och börja kommunicera, för att göra saker tillsammans.

Monty Roberts är en legend på detta område, att tyda hästar och att hitta sätt för oss människor, att uttrycka oss, så att hästen har möjlighet att förstå, vad vi vill att den ska göra. Grunden för allt arbete med häst är tid tillsammans, lång tid, många timma och denna tid tillsammans ska präglas av en närhet som kan sammanfattas med 3 ord:

  • Vänskap
  • Respekt
  • Uppmärksamhet

Dessa tre ord måste alltid vara ömsesidiga. De gäller både dig och hästen. Det är alltså inte bara hästens ska uppmärksamma dig och respektera dina önskningar. Om du uppmärksammar hästens intentioner och tillrättavisar eller ger efter, känner den sig respekterad och förstådd och visar vänskap tillbaka.

Vår dotter älskar hästar, inte för att bli bäst eller för att rida fortast eller för att kompisarna rider eller… Nej, hon älskar bara hästar, för att hon njuter av dess närhet, relationen till dem. På något sätt tycks meningen med hennes liv och lösningen på hennes stora frågor finnas där, i värmen, kontakten. Det ogripbara ögonblicket av här och nu, utan början, slut eller evighet, bara nu.

Werner2När vår dotter, Gintare, var 10 år önskade hon mest av allt, att lära vår häst Sally, att lägga sig ner på kommando. Hon tyckte hennes pappa, jag, var för gammal och stel, så det skulle underlätta för mig om Sally la sig ner, när jag skulle sätta mig i sadeln för att rida henne.

Gintare försökte komma med till SVTs Ponny akuten, för att få hjälp av Tobbe Larsson att lägga Sally ner, men Tobbe nappade inte på programidén.

Vi hade en bekant med stor hästverksamhet i Wien, Österrike. Hennes tränare Werner Nikowitz är en efterföljare till Monty Roberts och hans tankar. Vi tog inte med Sally till Wien, men väl vår dotter, för att hon skulle få öva upp kommunikationen och förståelsen för hästars språk. (Werner pratar Tyska, så pappa fick tolka)

Hos Werner Nikowitz gjorde vi en 14 minuter lång instruktionsfilm om grunderna för frihetsdressyr. Här finns också grunderna för horsemanship, och för all kommunikation mellan häst och människa.

SE FILMEN


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

 

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Liv, död, kärlek och goda kakor på ett litet café i en förort till Örebro

2014-04-15 16.44.57SÖNDAGSBLOGGEN: På ett litet torg i en förort utanför Örebro råkde vi gå in på det lilla smörgåscafeet Miami sub. Kaffebegäret kan ibland inte stoppa en för någonting. Till vår stora förvåning var kakorna jättegoda, inte alls så sötsliskiga och enorma som vi vant oss vid på de stora cafekedjorna. Vi frågade mannen bakom disken vad det var för bakverk.

– Det är en fruktkaka med bär i. Min egen komposition.

– Du har inte mycket socker, sa min fru.

– Bären är så söta ändå.

– Äter ni inte socker där du kommer ifrån.

Caféägaren skrattade, och berättade att han heter Amer Habib och kommer från Irak,

– Där lever vi under den starka solen, sa han. Här i Sverige finns den svaga solen. Här behövs inte så mycket socker,  men i Irak äter vi jättemycket socker för att klara hettan. Livet i solen ger annan dygnsrytm.

– Har ni socker i maten också? undrade min fru.

Amer berättade att de aldrig hade socker i maten . Det sötade teet och de söta kakorna åt de efter siestan, vid tre fyra tiden på eftermiddagen, för att vakna.

– I Irak börjar livet efter åtta på kvällen, när svalkan kommer, då går vi ut på stan och roar oss , sa han och satte sig vid vårt bord.

2014-04-15 16.17.02Amer Habib kom till Sverige 1988, flydde från Sadam Hussèns terror, mot hans folkslag, kurderna.

– Det är mycket nytt man ska lära sig i ett nytt land, inte bara språket, utan traditionerna också, sa han eftertänksamt och jag kände att en helt annan värld av erfarenheter fanns i hans huvud.

Han pratade perfekt svenska och berättade gärna om sitt liv och hur de båda kulturerna format honom.

– Jag hade bott i Sverige i tio år när jag åkte tillbaka till Irak första gången, sa han och ett minne tycktes lysa upp hans ansikte. När jag kom till min hemby, träffade jag en flicka, som jag tyckte att jag kände igen. Vi tittade på varandra länge innan vi i munnen på varandra frågade varandra samtidigt; Är det du?

Och det var hon. Amer hade träffat flickan innan han flydde. Då hade hon varit nio år gammal. Nu var hon vuxen.

– Redan efter 5 dagar frågade jag om hon ville gifta sig med mig, sa han ivrigt. Hon sa ja med engång,

Han blev plötsligt något eftertänksam och blev tyst ett ögonblick, innan han fortsatte:

2014-04-15 16.17.33
Amer Habib

– Samtidigt blev jag lite orolig, att hon bara ville ha en biljett till Eurpa och sedan skilja sig från mig. Jag ville bli säker på hennes känslor, så jag frågade om hon verkligen älskade mig. Jag spelade allvarlig och sa att jag måste berätta mina hemligheter, innan hon svarar ja på riktigt.

– Jag har cancer, berättade han för henne. Hon tittade på mig och fick nästan tårar ögonen av alla tankar som gick genom i hennes huvud

– Jag älskar dig ändå, visade hon.

– Jag har ingen mage, sa han till flickan han drömde om att älska. Jag var väldigt smal på den tiden, förklarade caféägaren.

– Jag ska ge dig drycker, så att du överlever, sa hon.

– Du ser jag vill bara gifta mig med dig för att du ska ta hand om mig, sa han leende till flickan. Jag är självisk och besvärlig. Då skrattade min blivande fru samtidigt som tårarna trillade ner för hennes kinder

kurdnatur
Kurdistan

– Jag ska ta hand om dig hela livet, sa hon till mig och försäkrade: Min kärlek räcker till alla sjukdomar, alla tomma magar, alla besvärliga dagar och även till de fina, lyckliga och rika.

– Och vår kärlek har både räckt och flödat över, sa caféägaren Amer Habib.  Nu har vi fyra barn, men det är på grund av sjukdom som vi bor kvar i Sverige. Jag är inte sjuk, har aldrig varit sjuk. Det är vår yngsta dotter som har ett mycket svårt hjärtfel. I höstas sa läkarna de inte kunde göra mer. Vi skulle förbereda oss på att hon skulle gå bort, bryta vår familjekärlek i en levande del och en del som svävade på andra sidan, i minnet, oåtkomligt för det fysiska, beröring och närhet.

Caféägaren berättade att deras dotter var nio år. De hade fått börja sondmata henne förra sommaren för hon kunde inte äta specialkosten som dietisterna sa vara livsnödvändig.

– I höstas blev hon bara svagare och svagare. Vi tog hem henne när läkarna och hela sjukvården hade gett upp och tagit allt hopp ifrån oss. Vi ville att hon skulle få dö hemma, hos sin familj och sina syskon. Vi kastade ut dietistens råd, specialkosten och sondmatningen. Istället gav vi henne det hon tyckte om och det hon kunde äta. Vi försökt hitta så mycket protein som möjligt. Varje morgon fick hon en röra med räkor och lax, avacado, grönsaker och frukt. Det bästa vi kunde hitta. Hon kände att vi älskade att ge henne det. Vi var hos henne hela tiden, dygnet runt, så hon skulle känna vår att vår kärlek bar livet åt henne, att vår kärlek fanns i maten vi gav henne. Vi sa aldrig att hon skulle äta, nämnde aldrig att hon var sjuk. Vi bara var där och sakta började hon äta. Hon slapp näringslösningar och sjukhusmat och upptäckt att det var gott. Hon fick smak och lust och livslängtan igen.

Han tystnade en stund, som om det han bnerättade blev för stort till och med för honom själv.

kurdnatur2
Kurdistan

– När hon började äta igen kom kraften tillbaka, viskade han sakta, som om han ville understryka det sköra i det han sa. Hon överlevde julen, fortsatte han och glädjen spred sig i hans ansikte. Nu blir hon starkare och starkare. Läkarna undrade vad vi gjort, när vi kom på återbesök. Vad skulle jag säga? frågade han oss på caféet. Glädjen till livet sitter inte i dietpåsar och näringsuträkningar. God mat från rätt råvaror, tid för varandra och massor av kärlek. Vår dotter hittade tillbaka i livet och nu är hon så pigg att vi ska åka till Liseberg och Kolmården i sommar. Och till hösten hoppas vi att hennes kraft ska räcka så läkarna kan läka hennes hjärta på riktigt.

På ett litet torg i Tibble, en förort utanför Örebro, råkde vi gå in på det lilla smörgåscafeet Miami sub, en eftermiddag på väg genom Sverige, för att stilla kaffebegäret. Vi trodde vi klev in i en billig slentrian kiosk med personal som drömde om ett liv i USA, utan ansvar för vare sig sitt automakaffe eller de portionsförpackade kakorna vi förutsatte att de serverade.

Till vår stora förvåning var kakorna hembakade och jättegoda. Vi hade stigit in i den levande världen. En värld som berikade oss med ett minne för livet, ett möten med en erfarenhet som jag aldrig mött förut och ett möte med en livsvisdom som bottnade i en mångtusenårig kultur, så annorlunda än vår, men ändå så lik i allmänsklighet och kärlekslängtan. Möten över gränser är livets egen rikedom. Tack för kaffet och minnet.

Besök gärna Miami Sub på Tibble torg eller väl något annat ställe dit du aldrig brukar gå. Det berikar livet och Sverige.


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

 

Nära livet – ett hästarbete med kor

Genom hela människans historia har vi levt och arbetat med djur, ända fram till långt in på 1900-talet. Jag fick vara med och skörda med häst på 1970-talet. Nu har djuren kommit allt längre bort från våra liv. Att arbeta med djur är numer en lyx, som bara ett fåtal unnar sig och satsar tid på.

2014-04-26 15.20.45Detta reportage på 5 minuter handlar om Team penning, en tävlingsgren i westernridning, men som också ger kunskap för att kunna använda sin häst i arbetet med kor.

Att arbeta med djur är en så djupt rotad tradition att det kan väcka en undermedveten längtan efter en svunnen kultur. Här får du möta några människor som hittat kärleken till ett liv, som har varit vardag för våra förfäder genom årtusenden. SE FILMEN

Charlie Blomkvist leder det fantastiska arbetet. Läs om Charlie: Cowboyen som överlevde döden

Vill du veta mer om Team penning se Filmen: Bästa helgen i livet Om en nybörjares första möte med Team penning.


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Bästa helgen i livet

2014-04-26 14.08.20Vår dotter Gintare Mullback (14 år) förlorade sin älskade häst Sally förra sommaren. Hon ridit på ridskola sedan dess, men inte funnit glädjen. I lördags fick hon låna en Thinker som luktade och såg ut precis som Sally och fick fösa kor i ett lag med Mikael Landström och Carlie Blomqvist.
-Det är var bästa helgen i mitt liv, sa Gintare.
Tack Charlie, du har fått fler änglar som flyger sin dröm.

Söndagsbloggen – Hästar och retorik får Anna att klara sin ADHD

AnnaAnna Jäppinen flydde storstaden, lämnade Stockholm 1988 och åkte till Tiveden för ett uppdrag på jobbet. Hon blev kvar. Hon är kvar än, 2014.

– Jag träffade kärleken där, sa hon när vi satte oss till bords för att äta lunch.Kärleken fanns där i skogen, på många sätt. Kärleken till en man och till mina hästar.

Min fru och jag har gjort den omvända resan, från landet och flyttat in till stan, Göteborg. Marwin, vår nuvarande häst, har fått följa med och har senaste halvåret varit inhyrd i ett fint ridskolestall. Vi träffas för att Anna ska ta med sig vår häst tillbaka till landet, till  Tividsskogen med lösdrift och långa skogsritter, istället för att bli riden runt i ett ridhus och bli insläppt i en gallerbox klockan tre på eftermiddagen efter att ha varit ute endast fyra, fem timmar i bästa fall.

– Hästar ska vara hästar. Vi hade aldrig lämnat bort Marwin, om inte Charlie rekommenderat dig, sa min fru, Anette till Anna. (läs om Charlie)

– Jag hade bestämt att inte skaffa ny häst efter att Danne-man försvann, sa Anna och fick med ens tårfylda ögon. Förlåt, jag gråter fortfarande, fast det är flera månader sedan. Jag vet inte vad det är med en del hästar, att de kommer så nära.

Vi grät med Anna en stund. Båda våra första hästar hade gått bort och lämnat ett oförklarligt tomrum. Inte samma tydliga sorg, som när en människa dör, utan mer ett gnagande tomrum, som om en del av ens egen identitet lämnat en för alltid.

IMG_0202Marwin var tack och lov frisk och stark. Han skulle lämna oss, men inte till en definitiv och svart död, utan till ett bättre och friare liv.

– Vi vill att Marwin ska få frihet att själv kunna välja. Vårt arbete går ut på att försöka ge människa självständighet. Då är det lite svårt att låsa in sin häst i ett så inrutat liv, sa jag.

Anna höll med.

– Jag tycker det är en ständig kamp mellan frihet och inlärd hjälplöshet, sa Anna. Det har hela mitt liv handlat om.

– Inlärd hjälplöshet, vad är det?

– Det mest klassiska experimentet är med hundar i en rastgård. Varje gång hunden lägger sig får den en el-stöt. Tillslut ligger den kvar fast stöden kommer.

– Varför gör man så? undrar jag.

– För att uppfostra hunden, lära den att den inte kan påverka sitt liv. Lugna ner den till en lydig och lugn samhällsmedborgare. Hur mycket hunden än får utstå vet den att den inte kan förändra sin situation. Den bara lider och lyder, underkastelse, inlärd hjälplöshet.

– Varför är du intresserad av detta? undrar jag nästan oroligt, är det så du uppfostrar din djur?

adhd– Nej, absolut inte, men det finns överallt tyvärr. Jag har själv upplevt det genom hela skolan, ända upp på universitetet.

Jag dricker lite vatten för att få ett ögonblicks avstånd till det svåra hon berättar, men jag vill höra mer. Vad är det Anna vill säga egentligen?

– Jag har ADHD, som gör mig överaktiv. Alla har hela tiden skällt på mig, talat om för mig att jag gjort fel. Vad jag än har gjort. Tillslut vågade jag inte göra något. Allt blev ju fel.

– Äter du medicin nu, då. Du ser ju så lugn ut nu.

– Nej, men jag har benen i kors för att kunna sitta kvar på stolen, skrattar Anna. Och så blev retoriken min räddning. Jag är utbildad retoriker.

– Hur kan talandets konst hjälpa mot ADHD?

retorik– Det har blivit min strategi i livet, för att hantera alla intryck sam ständigt sköljer över mig, i en allt för hög och intensiv fart. Förut var det tillexempel mycket svårt att gå och handla. Jag plockad vagnen så överfull att jag inte kunde betala. Det gör jag inte längre. När jag ser de där lakrits båtarna, som jag förut direkt kastat i vagnen, har jag en strategi. Jag vet att jag måste tänka innan jag lägger något i kundvagnen och jag vet hur jag ska tänka. Förut upplevde jag bara att min mun ville äta lakritsbåtar; fyll kundvagnen.

– Men lakritsbåtar, sa min fru Anette, när hon dukade fram lunchen. Det är nästan så jag dreglar på mig, när jag tänker på dem. Hur gör du för att motstå lakritsbåtar?

– Min strategi är vanlig argumentation teknik, gå igenom grundfrågorna; När, Var, Hur och Varför. Då får jag distans till beslutet istället för att bara gå på känsla.

Anna tittade på sin snyggt upplagda lunchtallrik, som Anette ställt fram och skulle just börja äta.

– Vänta, sa Anette. Ni får inte äta än. Jag måste ta bilder på maten, för att skicka till Sebastian Mannerström, sonen till Leif. Jag har varit på gastronomisk praktik där i tre veckor. Jag måste få visa honom vad jag gjort.

– Är du kock, frågade Anna min fru.

mat– Nej, sa Anette och rodnade lite. Jag är hälsocoach eller kostrådgivare, men jag blir alltid nervös, när folk fråga mig vad jag gör och vad jag vill. Det var samma, när jag var hos Mannerström. Det är så mycket jag vill berätta, men hur berättar man ALLT när de frågar på en kafferast. Jag skulle verkligen behöva lära mig retorik.

– Jag ska ge dig ett tips, gratis, sa Anna. Välj ut 5 saker som du tycker är viktigt. Och ditt syfte ska inte vara att förklara det du vet, utan väcka intresse för det du vet.

– Ok, sa Anette. 1. Drick vatten. 2. Dygnsrytmen, håll tiderna. 3. Syra-bas balansen, PH värdet är grunden för att allt ska fungera i kroppen. 4. Ämnesomsättningen hålls igång med rätt mellanmål.

– Och 5. Vill jag veta var man kan läs mer om detta, för det var ju jätteintressant, sa Anna

Kostdesign.se DSC01250– Bra. Men nu vill jag träffa Marwin sa Anna, så åkte vi till stallet.

Det var en stor dag för oss, att bli utan häst. Vi köpte våra hästar 1998. Jag sa i många år att det var det dummaste jag gjort i livet. Det är SVÅRT att ha häst. Första gången vi skulle rida, fick vi gå in och hämta fram Bonniers stora hästlexikon för att läsa om hur träns, bett och sadel skulle sitta. Första ridturen blev väldigt kort. Efter bara några hundra meter sa min fru:

– Det känns inte rätt. Hästen känns så aktiv mellan benen.

I nästa ögonblick stegrade Trixie. Anette flög av förstås, men höll så hårt i tyglarna, att Trixie for bakåt och blev sittande på rumpan, innan hon föll ner och blev liggande på rygg. Anette lyckades däremot hamna på fötter och blir stående intill den förvånade hästen, så insåg Trixie att hon funnit sin ledare.

Nu var Trixie död och Marwin skulle bort. 16 år mockning och fodring 4 gånger om dagen var slut. Mullback 14Anette tog Marwin för att leda upp honom i Annas hästtransport, men det gick inte. Marwin kände inte Anettes ledaregenskaper längre. Inte kunde Anette leda sin häst in till ett okänt land.

Utan ett ord bytte de två kvinnorna plötsligt plats. Anna tog Marwin, Anette ställde sig vid transporten.

Allt blev stilla ett ögonblick. Marwin tittade på mig, sedan på Anette. Anette tittade bort, vände huvudet från hästen. Och för ett ögonblick stod Marwin alldeles ensam i tillvaron, i gränslandet mellan det som varit och det som ska komma, i det gränsland, där fria själar kan välj på grund av att erfarenheten givit dem självkänsla, istället för inlärd hjälplöshet. Det magiska ögonblicket bröts av att Marwin tog första steget. Han var sannerligen inte hjälplös. Han valde framtiden och följde sin nya ledare, Anna, lätt in i hästtransporten.

Söndagsbloggen – Cowboyen som överlevde döden

telefonFörra fredagen tog vi mod till oss och ringde Leif. Vi visste att han hade kontakt med Charlie, även under sjukdomstiden. Vi befarande det värsta av  telefonsamtalet, att det var dags att plocka fram vita slipens. Det var ett tungt samtal. Jag visste redan vad vi skulle säga efteråt: Det är alltid de bästa som lämnar oss först. Döden är definitiv och sorglig, den lämnar bara minnen, ingen framtid.

Vi ringde, men Leif hade inte tid att prata. Han ville ringa upp senare. Det tydde på att han hade mycket att berätta. Var det ett bra eller dåligt tecken?

Han ringde tillbaka efter någon timma.

– I höstas var Charlie en mycket gammal och liten gubbe, sa Leif, men han överlevde. Han lever!

koLeif lovade tala om för Charlie att vi gärna ville ha kontakt med honom.

Charlie Blomquist är inte alltid så lätt att få tag i. Han brukade bo mitt i skogen i Tiveden med sina hästar, utan almanacka, en riktig trapper som valt skogskojan framför 5 stjärniga lyx hotell. En av Sveriges få riktiga cowboys, med uppdrag för jordbruksverket och polisen att fånga in förrymda kor och hjälpa vanskötta hästar till en bättre tillvaro.

Två dagar senare ringde Charlie. Han lät glad och pigg som få.

– Jag sitter och tittar på bilder på oss, sa han. Vi har blå underställ på oss och ser ut som fantomen kopior, en kort och tjock, det är jag och en mager stör på 2 meter, det är du. Det är nog det fulaste jag sett, skrattade han.

För 15 år sedan gjorde vi 3 – 4 långritter i veckan i skogarna mellan Hjo och Karlsborg.

– Mins du, gick Charlie på och lät lika intensiv och skrävlande som för 15 år sedan, när din fru Anette hade med GamelDansk i kryddburkar, som vi sög i oss med sugrör under en gran, med våra hästar lösa, betande intill.

Vilket liv. Långt från det villaområde utanför Göteborg, där Anette och jag bodde nu, med tonårsdotter och kontorstider att passa.

Vi pratade länge. Mot alla odds hade han klart sig och var så friskförklarad, som man kan bli efter cancer. Vi la på, men efter några ögonblick ringde han igen.

– Äh, sa han, det var roligt att prata. Jag kommer och hälsar på.

Fånga dagen. Det var bara att boka av sina möten och ändra det uppgjorda schemat. Charlie tyckte det var roligt att prata med oss och ville hälsa på. Vad kan vara viktigare än att minnas och skapa nya minnen att njuta av, med vänner som man tycker om?

Charlie Blomquist. Träning med lasso till häst med en elev.
Charlie Blomquist. Träning med lasso till häst med en elev.

Till och med sin sjukdomshistoria lyckades han berätta, som ett äventyr, en strapats, som han mirakulöst överlevt.

– När jag kom in till Sahlgrenska hade svulsten på halsen redan vuxit, så sköterskan trodde väl att jag hade två huvuden på nacken, sa Charlie. Så kom det en liten, ung, söt, AT-läkartjej med rosa strumpor under den vita rocken. Jag kunde riktigt se henne, för min inre syn, pappas flicka kommer cyklande från de dyra villorna med rosa ryggsäck matchande till sockor, till en vanlig dag på fina jobbet. Hon skulle just känna på min brinnande halssvulst, som växte i expressfart. Då sprack den, pang, plötsligt. Den sprack utåt som tur var, först bara blod, men sen kom pekfingerstora, maskliknade amöbor, utvällande, en efter en i en lång rad.

– Jag får nog sätta mig, sa de rosa stumparna.

– Jag försvann väl bort också ungefär samtidigt, sa Charlie, och vaknade av att de satte på en liten låda på magen, som jag fick ha i 7 dagar. Det var cellgift. Det är det värsta jag varit med om.

– Alla säger att det är förfärligt, går det inte att beskriva, undrade jag?

skräck– Det är som om de borrar en hål 200 hundra meter rakt ner i marken, svarade han kvicka. 10 centimeter i diameter. Sedan trycker de ner dig, med huvudet före längst ner i hålet och häller på blålera. Sedan säger de till en; nu får du ta dig upp bäst fan du vill, ensam, helt själv.

Hans ansikte var så friskt, ögonen fulla av liv och förhoppning. Ingenting av bitterhet eller trötthet syntes.

– Det är fantastiska människor som arbetar där, sa Charlie, en fruktansvärt hård och skoningslös miljö. Jag hade två kompisar på salen, som jag försökte skoja med så gott de gick, och vi hade ganska roligt en kväll, men nästa morgon var vi två. Ja, det var hårt. Jag visste ju att jag var lika nära.

– När vände det?

– Det blev värre först, log Charlie. Jag skulle flyttas från den fina avdelningen och blev satt i en taxi. Taxi chauffören visste knappt adressen, så blev jag avlämnad på trottoaren mitt i ingenting. Jag hade ingen aning om var jag skulle, hus överallt. Jag bara satte mig utmattad och hjälplös. På något sätt så lyckades jag få upp min telefon och ringde till någon. Det var mitt gamla ex som svarade, men jag var så förvirrad, att jag inte orkade prata. Då kom en kvinna förbi och så livrädd ut, när hon såg mig, en mager, gammal urvriden skogsmulle, dock ovanligt ren och nyduschad. Tillslut lyckades kvinnan fatta mod till sig och tog min telefon och pratade med mitt ex. Så kom jag till patienthotellet, ett vitt tomt rum i en tom korridor, som ett sterilt mjölkrum. Där skulle jag dö, eller överleva.

taxi– Det är så man skäms, jättebra medicinsk vård, med utanför sjukhusväggarna krackelerar omsorgen till ingeting, sa jag.

– Ja, varför inte betala den där taxichauffören ett par tior extra, så han kunde hjälpa mig rätt. Färdtjänsten är ett skämt. Växeln, de som beställer bilarna, ligger i Moldavien sa Charlie. Tror du de hittar min täppa mitt inne i tivedsskogarna på sina stadskartor, när jag skulle hem och tillbaka? Jag har slängt på luren många gånger.

– Bor du kvar? undrade jag.

– Jag fick permis och kom hem till mina hästar. Det var då det vände. Mycket märkligt. Mamma dog i samma veva, så det var bara sorg, men hos hästarna vände det. När jag skulle tillbaka till sjukvården, hade jag fått så mycket kraft, att jag orkade säga vad jag tyckte. Jag läste lusen av dem och efter bara ett par timmar hade jag blivit förflyttad från det kala, tomma mjölkrummet till en fin villa, på gångavstånd till min avdelning, med egen tv och toalett. Det var dessutom gratis. Patienthotellet fick jag betala för.

– Varför är det så att man måste bråka, bara de starka få rätt eftervård? sa jag och så satte vi oss till bord för att äta lunch.

Charlie Blomquist. Sverigemästare i roping många år i rad.
Charlie Blomquist. Sverigemästare i roping många år i rad.

– Den medicinska vården är ju fantastisk, sa Charlie och började ta för sig av maten på vårt köksbord. Men färdtjänsten och hjälpen efter. Hur tänker de? undrade Charlie. Varför kan inte dessa enkla saker fungera, som sjukhusmaten. Jag har ju inte kunnat tugga på ett halvår. De fick dra ut volartänderna för att jag skulle kunna ta emot strålbehandlingen. Nu har jag svart bälte i grötätning.

Anette hade gjort en grönsaksdrink till förrätt, saft av morötter, rödbetor, äpple och massa annat, nyttigt gott och mättande. Huvudrätt: stekt lax med ratatuoille, en avokadoröra med finhackade räkor och tre andra röror i olika färger och med olika konsistens och tuggmotstånd. Allt oerhört gott och lätt att äta utan tänder att skära och pressa sönder med, men ändå en rik matupplevelse, långt från gröt eller välling.

Charlie Blomquist. Tillbaka är till livet, arbetet och sina hästar.
Charlie Blomquist är tillbaka till livet, arbetet och sina hästar.

– Jag fick ju träffa en dietist också, sa Charlie. Hon var säkert duktig att räkna ut sina saker, så gav hon mig något som jag skulle drick 4 koppar av, för att få i mig rätt näringsvärde. Det var så fruktansvärt äckligt, så efter två koppar spydde jag. Jag sa till henne att om jag drack 2 koppar, så kanske jag får behålla i alla fall det, i stället för att kräkas ut alltihop efter 4. Men det stämde inte med henne uträkningar, så det fick jag inte. Jag gick aldrig dit mer.

– Inom medicinen är det möjligt att det finns rätt och fel, enkla kemiska samband som måste rättas till eller lagas, men eftervården, inflikade jag.

– Bara förnedringen att spy påverkar ju livsviljan. Man måste ju få lusten att vilja bli frisk. Jag njuter av ert sällskap, sa Charlie.

– Det är ömsesidigt, sa både Anette och jag och vi menade det verkligen.

–  Det är en underbar medicin. Din mat är fantastisk, sa Charlie till Anette. Jag har förlorat all smak av all strålning och alla cellgifter. Alla nerver i svalg och tunga är bortbrända. Men titta på din mat. Alla färger, olika tuggmotstånd och trevligt sällskap. Jag upplever att jag äter. Hela situationen gör att jag minns, hur det smakar. Mycket av smaken sitter i minnena.

– Och denna maten innehåller alla näringsvärden du behöver, sa Anette.

– Du borde verkligen göra en kokbok för cancer-sjuka, sa Charlie.

Vi satt och mindes länge i köket. Vi var där, alla tre, bara där, utan telefoner och tankar om måsten på andra håll. Det är sällan jag känt mig så närvarande, här och nu. Vi var där tillsammans med minnena av våra liv. Det fick oss att uppleva allt, till och med känna smaken av mat, fast smaklökarna var bortbrända.


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Katten, döden och kärleken

DSC01025Vår kattunge är fantastisk, en lite ljusbeige krabat, så där oskuldsfull, lekfull, mjuk och ullig, som bara en så liten kattunge kan vara. Och så plötsligt mitt i leken kommer klorna, som nålar och det är allt annat än mjukt och gulligt. Att det kan rymmas så mycket mjukhet och samtidigt vassa klor och tänder i den lilla bräckliga kroppen.

Men vår kattunge är inte riktigt som andra. Han är mer sofistikerad. Han klänger inte i gardinerna som andra 3 månaders illbattingar. Han sitter i fönstret och tittar ut med sina klarblå ögon. När vi går till stallet stannar han på trappan och hoppar tillbaka in genom sin kattlucka och sätter sig innanför luckan och filosoferar, väntande på att vi ska komma tillbaka.

Och när vi kommer tillbaka rusar han till sin kattlåda och kissar, som om att inte haft tid att gå på toa i sin ensamma väntan på spaning efter oss.

Häromdagen gick vi ut med vår picknick korg, för att vi skulle fika i skogen, då följde kattungen sakta och försiktigt efter oss. Vi väntade in honom. Han hade så mycket att upptäcka. Han såg allt. Det syntes i hela hans kropp, hur fantastiskt han tyckte livet var, skogen, löven, fåglarna, närheten till oss, sin familj, mitt i det okända.

Vi valde att stanna, bara några meter in i skogen, för kattungens skull. Vi fikade, min fru, jag och vår dotter med vår katt och hund som lekte alldeles invid vår hästhage, där våra två hästar gick. Så fantastiskt det blev, när alla i vårt hushåll samlades på ett ställe, bara för att kattungen fått oss att ha picknicken hemma.

Kattungen följde oss tätt i hälarna, när vi gick hem också. Vilket katt! Vilken tillgiven och kärlekfull katt! Han sov i flera dagar efteråt. Precis som om det lilla picknickäventyret blev för mycket för honom, men det kändes som om hans sov med ett leende på läpparna i mitt knä, glad och stolt över det äventyr han fått uppleva.

Han började andas allt sämre, där han låg i vår famn och både gav och sökte kärlek. De sista dagarna var äventyret, som gjorde honom lycklig, att sitta några minuter framför kattluckan och titta ut, för lycklig för livet var han in i det sista. Tapper med blåsljud på hjärtat, svårt att andas och dåliga inre organ. Den lilla livsnjutaren somnade hos veterinären, lugnt och stilla, i ro.

När vi ställs inför döden, om det så bara är en liten kattunge som gått bort, så kommer alltid tankar om livets värde, vad som är viktigt och värt att minnas. I det sammanhanget bleknar alla prestationer, man gjort, bort, alla hus man köpt, alla arbeten man haft och resor man gjort.

Men en sak, är jag säker på att jag kommer minnas, det är när vår kattunge trotsade sin trötthet och sitt hjärtfel och delade äventyret med oss. Han gjorde picknicken till en oändlighet för oss som fick vara med.

Liv kan inte mätas eller värderas utifrån antal eller mängd eller andra vetenskapligt verifierbara måttstockar. Evigheten bara finns där, när vi minst anar, att stunden är hos oss.

Tack Foxen. Vila i frid. För evigt hos oss.

Klart slut Lars mullback.se

Translate »