Byta ett ord eller två

Mullback Bloggar.

Jag är krögare och lobbyist. Två yrken som ger två helt skilda perspektiv på verkligheten. I ena världen spontan allsång efter en franskt inspirerad middag (se filmen), i andra världen föräldrar som vädjar om hjälp, för att rektorn plötsligt har flyttat deras svårt funktionshindrade barn från en privat särskola, där eleven trivdes och fick rätt pedagogiskt stöd, till den egna kommunala särskolan, för att minska kostnaden för skolskjuts.

Först glädjen. Full fart på restaurangen och bästa helgen sedan vi öppnade, trots januari och trots att inledningsmånaderna varit fantastiska. Vi börjar känna igen gästerna och några drar med sig sina kompisar. Det känns som om ryktet om Mullback bistro går här i bygden. Det är en bra känsla.

Fast när man har 14 gäster samtidigt och alla ska ha olika förrätter, huvudrätter, efterrätter, drycker och några har förbeställt maten, andra gör tillägg och den ska ha nota tillsammans med den och dessutom bjuda ett fjärde par tillsammans med två andra par…

Ja, att vara servitris och krögare kräver att hjärncellerna är på plats och koncentrerade på uppgiften. Det är roligt när arbetet blir lite krävande och man klara det. För det tror jag vi gjorde, familjen Mullback, mor och dotter och jag, en handikappad man. Alla fick sin mat, dryck och rätt nota.

Men mitt i natten kom min fru på det, när vi sov som bäst. Plötsligt sa hon det: TANDPETAREN. Vi glömde tandpetaren som värdinnan i stora sällskapet bett om. Hur kunde vi glömma tandpetaren?

Det var inte lätt att somna om sedan. Den gästen som dragit hit så många kompisar, och så fick hon inte en liten tandpetare. Hon måste ju trott att vi inte brydde oss, att vi inte såg henne, att hon var bortglömd.

– Lugna ner er nu, sa vår dotter. Damen var nöjd, när hon gick.

Ja, jag försökte lugna ner mig, få lite perspektiv och tänkte på rektorn, som jag hade kontakt med i min andra yrkesroll.

Rektorn som måste tänka på skolans budget i första hand, före enskilda elevers behov i nuvarande statsförvaltning.

Sedan 1990-talet är det inte längre uppdraget, som är huvudfokus för våra statstjänstemän. Det är budgeten.

Vad gör det med en människa och samhället, när regler och budgetramen tvingar oss att fatta beslut utan omtanke? När vi vet att vi hade kunnat hjälpa detta barn, om rektorn hade fått tänka på barnets skolgång i första hand?

Vi vaknar mitt i natten för att en gäst inte fick sin tandpetare, en bagatell. Undrar hur gott rektorn sover? Jag vet, att hon vet, hur dåligt eleven och familjen mår över hennes beslut att inte bevilja skolskjuts till den skola eleven behöver.

Min fru letade upp gästen i måndags, på hennes arbetsplats, och lämnade över en tandpetare, två dagar senare. Gästen blev förstås mycket överraskad, men också glad. Vi mindes henne. Det mådde hon bra av. Och vi mådde bra av att kunna få visa omtanke. Det är en lyx, som alla yrkesgrupper borde ha råd med.

Hoppas rektorn hittar budgetutrymme, så att hon får möjlighet att stötta alla sina elever på det sätt var och en behöver. Det är det uppdrag skolan borde ha i första hand.

Man sover mycket bättre om natten, när man kan hjälpa sin medmänniska med det de behöver.

Var rädda om varandra. Det mår alla bra av, vilket perspektiv på verkligheten man än har. Allt börjar med en tandpetare.

/ Lars Mullback