Katten, döden och kärleken

Vår kattunge är fantastisk, en lite ljusbeige krabat, så där oskuldsfull, lekfull, mjuk och ullig, som bara en så liten kattunge kan vara. Och så plötsligt mitt i leken kommer klorna, som nålar och det är allt annat än mjukt och gulligt. Att det kan rymmas så mycket mjukhet och samtidigt vassa klor och tänder i den lilla bräckliga kroppen.

Men vår kattunge är inte riktigt som andra. Han är mer sofistikerad. Han klänger inte i gardinerna som andra 3 månaders illbattingar. Han sitter i fönstret och tittar ut med sina klarblå ögon. När vi går till stallet stannar han på trappan och hoppar tillbaka in genom sin kattlucka och sätter sig innanför luckan och filosoferar, väntande på att vi ska komma tillbaka.

Och när vi kommer tillbaka rusar han till sin kattlåda och kissar, som om att inte haft tid att gå på toa i sin ensamma väntan på spaning efter oss.

Häromdagen gick vi ut med vår picknick korg, för att vi skulle fika i skogen, då följde kattungen sakta och försiktigt efter oss. Vi väntade in honom. Han hade så mycket att upptäcka. Han såg allt. Det syntes i hela hans kropp, hur fantastiskt han tyckte livet var, skogen, löven, fåglarna, närheten till oss, sin familj, mitt i det okända.

Vi valde att stanna, bara några meter in i skogen, för kattungens skull. Vi fikade, min fru, jag och vår dotter med vår katt och hund som lekte alldeles invid vår hästhage, där våra två hästar gick. Så fantastiskt det blev, när alla i vårt hushåll samlades på ett ställe, bara för att kattungen fått oss att ha picknicken hemma.

Kattungen följde oss tätt i hälarna, när vi gick hem också. Vilket katt! Vilken tillgiven och kärlekfull katt! Han sov i flera dagar efteråt. Precis som om det lilla picknickäventyret blev för mycket för honom, men det kändes som om hans sov med ett leende på läpparna i mitt knä, glad och stolt över det äventyr han fått uppleva.

Han började andas allt sämre, där han låg i vår famn och både gav och sökte kärlek. De sista dagarna var äventyret, som gjorde honom lycklig, att sitta några minuter framför kattluckan och titta ut, för lycklig för livet var han in i det sista. Tapper med blåsljud på hjärtat, svårt att andas och dåliga inre organ. Den lilla livsnjutaren somnade hos veterinären, lugnt och stilla, i ro.

När vi ställs inför döden, om det så bara är en liten kattunge som gått bort, så kommer alltid tankar om livets värde, vad som är viktigt och värt att minnas. I det sammanhanget bleknar alla prestationer, man gjort, bort, alla hus man köpt, alla arbeten man haft och resor man gjort.

Men en sak, är jag säker på att jag kommer minnas, det är när vår kattunge trotsade sin trötthet och sitt hjärtfel och delade äventyret med oss. Han gjorde picknicken till en oändlighet för oss som fick vara med.

Liv kan inte mätas eller värderas utifrån antal eller mängd eller andra vetenskapligt verifierbara måttstockar. Evigheten bara finns där, när vi minst anar, att stunden är hos oss.

Tack Foxen. Vila i frid. För evigt hos oss.

Klart slut Lars mullback.se